tag:blogger.com,1999:blog-9485114148232080742024-03-19T15:05:34.969-07:00Anders skrivarverkstadAnders Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16836882910747135145noreply@blogger.comBlogger15125tag:blogger.com,1999:blog-948511414823208074.post-50091674368166806112014-03-07T05:15:00.001-08:002014-03-07T05:23:55.431-08:00Öknen och livsvalet<span style="font-family: Calibri;">Att vara ute i öknen hur kan det kännas?, </span><br />
<span style="font-family: Calibri;">Att livet känns som en ökenvandring kanske vi alla varit med
om, känslan av tomhet, torka och känslan av att allt är meningslöst. Och
framförallt ensamheten.</span><br />
<span style="font-family: Calibri;"><br />Men att vara ute i den riktiga öknen, hur är det? <br />
Jag tänker mig att det är torrt, hett, sandigt, inte en droppe vatten så långt
ögat kan nå, på dagen är det så hett att sanden nästan bränner hål på
sandalernas sulor, men nätterna är kalla, iskalla, man får kura ihop sig, göra
en eld, hålla värmen så gott det går.</span><br />
<span style="font-family: Calibri;"></span><br />
<span style="font-family: Calibri;">Hit ut hade han gått för att göra sitt val. Vad skulle han
göra med sitt liv? Vad skulle han använda sina krafter, sin tid och sina
möjligheter till?<br />
Han behövde dra sig undan, lämna alla andra för att tänka efter, göra sitt val.</span><br />
<span style="font-family: Calibri;">Han satt stilla länge, sedan vandrade han långa sträckor och
lät tankarna komma och gå. <br />
Då dök de upp- berättelserna som han hade hört så många gånger. Hur det var när
han föddes då för länge sedan i Betlehem. Berättelserna lät nästan som sagor
för honom, han kunde inte minnas själv, änglarna och drömmarna. Och alla ord
som hade sagts om honom själv, ”<em>idag har en frälsare fötts åt er, messias
herren, och judarnas kung?”</em> Vad skulle allt detta betyda?</span><br />
<span style="font-family: Calibri;"><br />
Som alla pojkar i landet hade han läst och lärt sig skrifterna och hittat ord
om Messias och Guds son, men skulle det vara han själv? Just så?</span><br />
<span style="font-family: Calibri;">Nu vandrade han där i ensam i öknen, han utstod hettan och
kylan, faran av de vilda djuren och den totala ensamheten utan en enda människa
att tala med. </span><br />
<span style="font-family: Calibri;">Det var dags nu, dags att bestämma sig för vägen att gå genom
livet. Så han avstod från allt som hindrade honom från att verkligen pröva sina
tankar och göra sitt val. Han gick ut i vildmarken, den karga öknen. Men ofta kom
känslan till honom att han inte var helt ensam, han anade en närvaro. Var Gud
där också?</span><br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Till sist hade det gått 40 dagar och 40 nätter i öknen och
han blev hungrig. Då kom attacken. </span><span style="font-family: Calibri;">Kanske var det mest inifrån sig själv som han hörde orden. Men
frestelserna var på riktigt, det var den sista prövningen innan han kunde ta
sitt beslut. </span><span style="font-family: Calibri;">Rösten viskade: <em>Du är hungrig nu, Om du är Guds son så
befall stenen här att bli till bröd!</em>
Den första frestelsen var att använda alla sina krafter och möjligheter bara
för sig själv. <br />
<em>Nej! Svarade han de ska användas för andra, för alla!</em> Det var det första valet
mellan egoism och kärlek. Människan ska inte leva bara av bröd.</span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Men rösten kom tillbaka: Han såg framför sig alla riken i
världen, och rösten viskade <em>”All denna makt och härlighet kan du få, om du bara
tillber mig….”</em>
<br />Att tillbe makten eller mammon, att göra allt det goda och sköna i tillvaron
till målet, göra det till ens Gud! Låta det styra livet och göra allt för att
behålla makten o rikedomen. Låta dem vara det viktigaste av allt!<br />
<em>Nej svarade han, allt det goda ska vara medel och inte mål. Vi ska kontrollera
pengarna inte pengarna styra oss! Gud ska vara Gud, ingen annan!</em></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">En tredje gång var rösten tillbaka: Han fördes högst upp på
muren kring Jerusalem och rösten ropade: <em>Om du är Guds son, testa om det
fungerar, kasta dig ner från templets mur.</em></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Han står där uppe och ser ned, många meter längre ner finns
klippor och sand, det är hårt och vasst. Han grubblar: Att kasta sig ner här
måste ju vara det som ger mig svaret. Om Gud griper in så vet jag säkert, att
Gud finns här, men….<br />
Nej! Gud kan inte provas inte mätas eller vägas, Gud kan inte kontrolleras
eller styras. Gud är Gud!<br />
Och den som försöker vet inte vem Gud är, att Gud är kärleken och livet.<br />
Men inte den som låter sig bevisas. <br />
Han säger sitt nej, och det betyder att han stannar i ovissheten. </span><span style="font-family: Calibri;">Eller finns
det något annat?</span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Det som gav honom styrka på allvar hade skett just innan han
gav sig ut i öknen.</span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Johannes döparen stod där ropade och skrek och döpte alla
som ville vända om och försöka på nytt, han gick dit. Han kom genom folkmassan den
där dagen. <br />Johannes såg upp, förvånad, plötsligt såg han något som ingen annan
såg. <br />Han kände igen den som skulle komma efter honom. </span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Han tvekade men gjorde det ändå; Sänkte ner honom i det
klara friska vattnet i Jordanfloden, allt damm och svett sköljdes bort, en
möjlighet att börja om, men med alla erfarenheter kvar, omvändelsens dop, och
då hände det;<br />
Han hörde rösten som skulle ge honom mod, låta honom veta, innerst inne.
Tilltalet direkt, utan förmedlande länkar <i style="mso-bidi-font-style: normal;">”Du
är min älskade son, du är min utvalde”.</i></span></div>
<span style="font-family: Calibri;">Ett par dagar senare stod han själv och talade till folket:</span><i style="mso-bidi-font-style: normal;"><span style="font-family: Calibri;">Tiden är inne Guds
rike är nära Omvänd er och tro på budskapet.<o:p></o:p></span></i><br />
<span style="font-family: Calibri;"><br />Nu var allt igång, nu började det som skulle förändra allt.</span><br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: Calibri;">Tvivel skulle komma, men första steget var taget när Jesus
döptes den dagen i den torra, heta sandiga öknen, och nu visste han att till
och med i den tommaste öken går vi inte ensamma, <br />
Gud går med!</span></div>
Anders Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16836882910747135145noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-948511414823208074.post-55265656203661529852014-01-02T02:45:00.000-08:002014-01-02T02:45:16.618-08:00Att följa en stjärna - Melchiors berättelseStjärnan syns nu igen, ibland är den osynlig för mig och jag
söker mig fram efter riktningen där jag såg den senast. Det är mest på nätterna
som stjärnan syns, det är ju så med stjärnor. I mörkret träder de fram men i
ljuset försvinner de, på dagen, när allt för många andra ljus bländar och lyser.
Därför går det bäst att färdas om natten, men ofta är det svårt att avgöra
vilken stjärna det är som är den rätta. Den som kan visa mig vägen.<br />
<br />
Mitt namn är Melchior, jag är en av de allra mest lärda
männen i min stad, en av de mest lärda i hela mitt land faktiskt. Jag har
förmågan att tyda stjärnorna och läsa naturens tecken, jag vet vad som är på
gång i jorden innandöme och i människors hjärtan. Jag kan se in i framtiden. <br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Ja, det är vad folket tror, mellan oss kan jag berätta min
hemlighet. Allt kommer ifrån de gamla skrifterna och min livserfarenhet. Jag
har läst många av de böcker som de flesta inte ens vet existerar. Och jag vet
hur en människa ser ut som är förälskad eller upptänd av vrede, en som är rädd
för livet eller en som letar desperat efter en utväg när allt ser mörkt ut.</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Så var det till sist också för mig.</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag hittade inte hem. </div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
Det är lite svårt att förklara men
livet hade på något sätt hamnat i en återvändsgränd, det fanns inget ljus som
kunde lysa upp mörkret för mig. Förlusterna var för stora, för många kärlekar
var obesvarade, lärdomen gav ingen tröst, ensamheten blev till en fängelsecell
med murar som sakta men mycket säkert växte sig allt tjockare. </div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
Till slut stod jag vid en strand
och såg ut över havet och såg inget annat än döden som närmade sig. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
Lika liten
som man känner sig vid havet som går ända till horisonten eller under den
enorma stjärnhimlen, lika liten och bortblåst som en fiskare i sin lilla kanot
när Tsunami-vågen drabbar kusten. Lika främmande och borta kände jag mig. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
Det
fanns ingen hemhörighet, bara hemlöshet och främlingskap. Ingenting spelade
någon roll, allt var egalt och meningslöst, fåfängligheters fåfänglighet,
tomheters tomhet. Allt var tomhet, ett jagande efter vind. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
Ett liv som varar 80 år om det
blir långt men som är ett ingenting mot årmiljarderna som varit före och som
kommer efteråt. En liten människa på jorden, detta dammkorn i universums
oändlighet, en person kastad omkring av sina drifter och styrd av arv och miljö.
</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
Andedräkten som en pust varmluft som snart svalnar och kallnar i de isande
vindarna, den heta pannan som kyls inom kort, fryser med markens tjäle och
glöms bort av nya generationer.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
Det
sköra livet som vilken stund som helst kan dränkas av den plötsliga vågen eller
stoppas av yxhugget inifrån, livet som sjukdomen eller olyckan slumpmässigt
avbryter om vi inte före dess blir nedslagna eller ihjälhuggna på gatan.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
Så tänkte jag i min vilsenhet och
hemlöshet, mörkret hade tagit över mitt sinne och ingenstans hittade jag en
plats att vila mitt huvud, ingen trygghet eller plats där jag var hemma. Och du
ska veta att jag letat, på resor runt planeten, i universitet och högskolor,
bland gurus och auktoriteter av alla de slag. Bland de rika och de ryktbara,
hos de mäktiga och de kända. </div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
På alla möjliga platser hade jag
sökt och frågat, forskat och grävt, analyserat och diskuterat. Men alltid
slutade det på samma sätt, tomhet idel tomhet, ingenstans fanns en plats som
räckte till. Och till slut kunde jag inte annat än dra slutsatsen, den platsen
finns inte. Jag gav upp. Det finns inget hem.</div>
<br />
Det var då som jag fick höra
ryktet om stjärnan och den nyfödde kungen, hur många gånger hade jag inte hört
det förut? Men någonting fick mig att göra ett sista försök. De gamla
skrifterna talade om någon som skulle kallas Fredsfurste, någon som skulle
komma med fred, låta krigets vapen tystna och bryta sönder förtryckets piska.
Någon som skulle vara visare än självaste Salomo och ge frihet och mening,
någon som skulle rädda från dödens makt och kanske till och med någon som skulle
visa mig vägen hem…<br />
<br />
Jag gav mig iväg som så ofta
förut, genom städer och öknar, över hav och floder, och till slut till ett
mycket litet land, ett land av berg och öken, av kullar och slätter och uppe på
ett berg låg staden Jerusalem med sina palats och tempelbyggnader. Några andra
sökare hade slagit följe med mig när vi passerade en flod och vi kom samtidigt
fram till landets kung.<br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
Vi borde ha förstått att vi hade
kommit fel redan då, kungen kallade till sig ännu flera skriftlärda och ropade
med orolig röst till sina tjänare, han talade till oss länge och fick oss att
lova att komma tillbaka med besked innan han äntligen avslöjade det för oss. </div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
Vi skulle till Betlehem.</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
Den natten, när vi kom till
Betlehem, kunde vi se stjärnan igen, vi var mycket spända och nervösa, vad
skulle vi hitta? Vem? </div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
Till sist hittade vi honom på en
plats som ingen av oss hade anat. Det nyfödda barnet och hans mor Maria satt i
ett ruckel vid en grotta, där hade han fötts, utan husrum och i den värsta
fattigdom, som en uteliggares barn. Han var hemlös. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
Hade jag kommit fel eller var det möjligt? Men alla tecken
pekade hit, och de gamla texterna kunde tolkas så. Tankfull och häpen lämnade
jag över de kungliga presenterna, guld rökelse och myrra. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
Sedan slog jag mig
ner på en bänk av ohyvlade brädor bredvid Maria och bad henne berätta vad hon
hade varit med om. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt; tab-stops: 288.0pt;">
Jag lyssnade till hennes berättelse om den Gud som väljer
det lilla, enkla och fattiga. Och med växande intresse såg jag oavvänt på
barnet i krubban, just då vände han på huvudet och såg på mig med en
outgrundlig blick och ett litet leende.</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Det var just då som insikten drabbade mig som en chock, allt
mitt sökande kunde aldrig hjälpa mot mörkret och hemlösheten, det handlar inte
om att hitta hem utan att bli hittad, just där man är, av en som söker oss, inte
att göra mer och mer utan att vara öppen och ta emot.</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
</div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Jag tog det lilla barnet i famnen, såg in i hans ögon och
han såg in i mina ögon, vissheten växte sig allt starkare. Hemmet som jag hade
sökt under hela mitt liv var inte en plats eller en kunskap, inte en teori
eller en religion. </div>
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Att vara hemma var att vara älskad av den som är större än
allt. Och jag var redan där fast jag inte hade insett det. Barnet från Betlehem
gav mig insikten att vi inte längre är gäster eller främlingar utan har vårt
hem hos Gud.</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Gud accepterar oss som vi är och är alltid med oss, både i
glädjen och i det svåraste av allt. Gud delar våra liv till och med i olyckans
ögonblick, Gud är med oss i sorgen.</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Det finns ett hem hos Gud som övergår både tidens och livets
gräns.</div>
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
Vi tog en annan väg hem till vårt land, men i våra hjärtan
var vi redan hemma…</div>
Anders Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16836882910747135145noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-948511414823208074.post-1515603586134346582012-09-30T04:16:00.000-07:002012-09-30T04:16:10.711-07:00Ängeln i rummet... kan vara du själv<br />
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
Nattens mörker döljer hans ångest men bara nästan, kungen kan inte sova, inte äta, inte vara med en kvinna, han är orolig, han vankar fram och tillbaka i sitt rum. Och han formar några ord, som en välsignelse eller bön ”Den Gud som du ständigt dyrkar må rädda dig”. <br />
Han är fylld av skuldkänslor och han tycker ju om Daniel som har gjort så mycket gott. Hur kunde han låta alla de andra få honom till att stifta en så märklig lag – ingen må dyrka någon annan gud än kungen själv? Jo det var ju ett sätt att få ordning i landet och att se till att alla drar åt samma håll. En människas tro är ju en politisk fråga! Det får henne att leva sitt liv olika beroende vad hon tror på, den tro som gör en människa fri är farlig, tänker kungen. Men ändå, han hoppas mot allt förnuft att Daniel ska överleva natten där nere i lejongropen.</div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
<br />
I den mörka lejongropen sitter Daniel, han är rädd, livrädd för han vet att här är han i livsfara. När som helst kan det ta slut, han sitter i det ogenomträngliga mörkret han hör ljuden från lejonen, deras andetag, en grymtande och en morrning, han ber till Gud mitt i det svarta mörkret och någonting händer…</div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
Just när ljuset börjar komma springer den nervöse kungen ut genom palatset och fram till lejongropen, han ropar med skräck i rösten: Daniel, har din Gud räddat dig från lejonen? Och till hans förvåning hörs en röst svara honom: ”Min Gud har sänt en ängel som har stängt lejonens gap” Daniel är oskadad och han befrias, den stora stenen dras undan och Daniel lyfts upp ur gropen. Gud har gripit in och räddat honom.</div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
<br /></div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
Idag är det änglarnas dag i kyrkan, det får vi höra i texterna och sångerna, vi får olika bilder av vad en ängel kan vara. Någon som skyddar oss och går med oss, någon som strider det godas kamp mot ondskan och övervinner det onda. Men den onde sägs också ha änglar på sin sida som tillsammans med Ondskan störtas ner från sin maktposition i himlen. </div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
<br /></div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
Vi har sett bilder av änglar och ser dem här i kyrkan också på många ställen, de söta bokmärkesänglarna under predikostolen och runt bilden av Jesus på korset framme vid altaret, och på många flera ställen. Änglar framställs som bevingade småbarn och som vackra unga kvinnor och män, de har stora fjäderbevuxna vingar och glorior kring huvudet och trumpeter eller basuner i händerna. Vi har sett bilderna och hört orden. Och om man googlar på änglar dyker det upp en mängd olika sidor med vittnesbörd om änglamöten och ingripande av änglar och en uppsjö av bilder och figurer: där finns filmerna om Charlies änglar, Sofias änglar - ett tv-program som vill hjälpa människor med problem, och föräldraföreningen små änglar – för dem som mist mycket små barn, och mycket mycket annat.</div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
<br />
Om vi går till bibeln ska vi se att det är ganska jordnära: Angelos är det grekiska ordet som blir till ängel på svenska, grundbetydelsen är budbärare. Någon som bär bud ifrån Gud till människor, någon som säger det som Gud vill ha sagt!</div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
<br /></div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
I Bibeln dyker änglarna upp vid de allra mest viktiga och avgörande ögonblicken. Vi minns ängeln Gabriel som möter den unga flickan Maria når hon får reda på att hon ska föda Jesus till jorden, änglarna sjunger i julnattens mörker om att en befriare är född åt oss, änglar ger Jesus mat när han har fastat i öknen i 40 dagar och 40 nätter - den gången när han sade Nej till frestelserna. Det var änglar som tröstade den förtvivlade Jesus i Getsemane örtagård kvällen innan han skulle korsfästas, en ängel står vid den tomma graven och kommer med budet att Jesus har uppstått från de döda, att livet är starkare än döden!</div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
<br /></div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
Om man tänker lite vidare så är budbärare från Gud med på många flera ställen i Bibeln och i våra liv, vi får höra ord och budskap sådant som Gud vill ha sagt – den som talar tydligast är förstås Jesus själv som vi hör i evangeliet, syner och drömmar är i bibeln ofta insikter och sanningar som Gud visar människor. När hans vänner kommer tillbaka efter att ha varit ute i landet och predikat och gjort gott ser han att där finns en början på en rörelse som vi inte har sett slutet på ännu, kyrkan och alla som vill förändra jorden till att bli en mänskligare plats att leva på, vi alla som vill värna naturen och skapelsen. Som vill se till att allt flera människor blir behandlade med värdighet och respekt, som vill leva ut drömmen om kärlek och tro och hopp så att den blir mer och mer verklig. Som vill förverkliga Guds rike. </div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
<br /></div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
Något har börjat med Jesus som gör att ondskan inte har samma makt över oss längre, den har så att säga kastats ner från himlen, det goda har besegrat ondskan en gång för alla, det vi ser nu är tidsbegränsat och ska ta slut. Ondskans tid är kort. Vi ser mycket ondska i världen, vi ser krig och förföljelser, våld och fattigdom, och mycket annat som verkligen gör oss och andra illa. Men dess tid är kort vill bibeln säga oss idag, godheten och kärleken är starkare.</div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
Om änglarna eller budbärarna kan stå på både den goda och den onda sidan så behöver vi pröva dem, budskap som vi får är inte självklart konstruktiva utan kan göra oss mindre fria, vi behöver tänka själva och grundregeln är att Gud som älskar oss, alltid vill se oss fria att vara de goda och kärleksfulla människor Gud har skapat oss till att vara. </div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
<br /></div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
När man tänker vidare om änglar som budbärare, människor som säger det som Gud vill ha sagt på jorden så kan vi upptäcka en sak till:<br />
Vi själva kan vara dessa budbärare som upprättar människor, ger uppmuntran, kommer med kritik när människor behandlas illa som till exempel när barn hotas med utvisning eller mobbas och diskrimineras.</div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
Gud vill att vi ska vara Guds budbärare och att vi får kallelsen att dela med oss av tro, hopp och kärlek så mycket vi bara kan överallt där vi finns.</div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
Änglar kan se ut som du och jag och alla som bär befrielsens budskap till sina medmänniskor.</div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
Ängeln här i rummet är du själv!</div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
<br /></div>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
/Predikan Den helige Mikaels dag 30 sep 2012</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhI60hFme2zlqL9U4isJoUjlnmEjva7ofesk3SXMwKA-QhEMhKTBep46TpmjLR3XmKZWbnskLv33ShUz9iKYqD0Y10V1aSi10uxW9WcnCKYOhr3TiBqdTBKxjuZ7GQOZ1QPzlt0yyaAVkU/s1600/DSC_2104fxs.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" height="169" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhI60hFme2zlqL9U4isJoUjlnmEjva7ofesk3SXMwKA-QhEMhKTBep46TpmjLR3XmKZWbnskLv33ShUz9iKYqD0Y10V1aSi10uxW9WcnCKYOhr3TiBqdTBKxjuZ7GQOZ1QPzlt0yyaAVkU/s320/DSC_2104fxs.jpg" width="320" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Änglar i Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga</td></tr>
</tbody></table>
<div style="font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">
<br /></div>
Anders Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16836882910747135145noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-948511414823208074.post-29164285380991797182012-05-18T04:32:00.001-07:002012-05-18T04:32:17.643-07:00Pingsttider... Andens och kärlekens tidJag vill skriva om Pingsten och Anden idag, om hur talet om Anden är bland det viktigaste av allt i kyrkan, i kristen tro och bland det viktigaste i livet, jag ska förklara vad jag menar.<br />
<br />
Mycket enkelt kan man säga att pingstens budskap till oss är detta: Gud är nära, Gud går med oss genom livet och är en levande personlig närvaro.<br />
Och det här: Gud ger tro hopp och kärlek till oss varje dag och därför lever vi. <br />
<br />
Gud som skaparen av himmel och jord kan kännas fjärran, så stor och svårfattbar, en högre kraft som ligger bakom att universum finns, som är varats grund och stjärnornas konstruktör. Den högste som är själva livet och kärleken, alltings ursprung och mål, som vi säger i en nattvardsbön. <br />
Likaså kan vi ibland känna ett avstånd till Jesus Kristus, trots att han var en människa som vi och känner allt som vi kan känna så handlar berättelserna om honom om en annan tid, 2000 år före oss. Han rör sig ändå i en annan historisk tid och en annan kultur än vår egen. <br />- Det var ju så länge sedan, sa en ung människa till mig, vad har det med mitt liv att göra som lever nu och inte då.<br />
<br />
Svaret är pingstens berättelser om den heliga Ande, eller rättare sagt, svaret är Den heliga Anden själv och hennes verkningar. <br />
Jag tillåter mig att säga hon om den heliga Anden idag, jag tycker att det är ett bra sätt att betona att både kvinnligt och manligt finns i Gud. Gud är större än alla våra tankar och ord och för att förstå bättre vem Gud är behöver vi använda olika ord och liknelser.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="http://2.bp.blogspot.com/-WXaKOeiQVFA/T7UzAwUlUpI/AAAAAAAAJvs/-Xc8DrNL1G8/s1600/DSC_2157fx.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" height="211" src="http://2.bp.blogspot.com/-WXaKOeiQVFA/T7UzAwUlUpI/AAAAAAAAJvs/-Xc8DrNL1G8/s320/DSC_2157fx.jpg" width="320" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Pingsttid vid Heliga Trefaldihets kyrka i Arboga</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Orden ”Den heliga Anden” är alltså ord som talar till oss om Guds osynliga närvaro. Vi kan inte se vinden som blåser, bara dess verkningar. Bibeln talar om en mängd olika verkningar som Anden ger oss. Det är den närvaro som ger liv, kraft, inspiration, och kreativitet.<br />
Paulus skriver om Andens gåvor i 1 Kor 12, han beskriver hur en och samma Gud kan verka på en mångfald olika sätt. ”Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta” skriver han och räknar upp gåvor som kunna meddela kunskap och vishet, att bota och göra under, att tala profetiskt och skilja mellan andar, tala och uttolka tungotal osv. Allt detta är exempel på sådant som man kände igen på olika sätt ibland de första kristna. <br />
<br />
Något som är typiskt för dessa gåvor är att de handlar om olika sätt att tala eller handla för att människor ska tro på Gud. Olika sätt som gör att människor förstår och inser vem Gud är och vad Jesus betyder för mänskligheten. <br />
Den långa genomgång som Paulus har om Anden slutar med följande ord: ”…Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den ska förgå. Tungotalet, det ska tystna. Kunskapen, den ska förgå…. men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken” 1 Kor 13: 8 och 13<br />
<br />
På ett annat ställe radar Paulus upp Andens frukter (Gal 5:22f) de är ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning…” <br />
Och han skriver om hur Anden gör oss fria när hon leder oss, fria från att styras av kortsiktiga begär och lagarnas paragrafer. Vi styrs istället av Guds Ande som leder oss fram till att vara allt mer kärleksfulla och skapande människor.<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="http://3.bp.blogspot.com/-M2rAaUS72Ac/T4naCGdx5JI/AAAAAAAAJK0/mrOOrtSmiQ4/s1600/DSC_9352fc.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" height="189" src="http://3.bp.blogspot.com/-M2rAaUS72Ac/T4naCGdx5JI/AAAAAAAAJK0/mrOOrtSmiQ4/s320/DSC_9352fc.jpg" width="320" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">En engelsk gosskör på besök i Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga</td></tr>
</tbody></table>
<br />När Paulus skriver om tro, hopp och kärlek handlar det nämligen inte om något som i första hand rör vad vi gör i kyrkan. Det handlar om hela våra liv, om vad vi gör och säger i vardagslag mot alla människor vi har omkring oss. Om att ge vår medmänniska vanlig vardaglig omsorg och omtanke på livets alla plan.<br />
<br />
Pingsten är en gränsöverskridande helg, den talar till oss om att vi alla angår varandra, att inga gränser mellan människor har någon betydelse för Gud och inte ska ha betydelse för oss. <br />
<br />
Den första pingstens händelser är gränsöverskridande, plötsligt överbryggas språkens hinder. Människor från en lång rad olika platser och med en lång rad olika språk kunde plötsligt förstå varandra och höra ord om Guds stora gärningar. Och det handlar inte bara om människor som kommer från den närmaste omgivningen eller människor med liknande språk. <br />
Här handlar det om människor som talar grekiska, latin och arabiska, alltså alla de största kända språken i världen. <br />
Detta är naturligtvis också en symbolik för att beskriva hur Guds ord är på väg att nå alla människor, här börjar den världsvida kyrkan.<br />
<br />
Anden kan framförallt kännas igen på några tydliga tecken.<br />Hon är alltid gränsöverskridande – mellan Gud och människa och mellan människor inbördes. <br />
Hon ger en mångfald av olika gåvor som alltid är till för att bygga upp gemenskapen och hjälper oss att komplettera varandra. Vi behövs alla med våra egna speciella gåvor. <br />
Och hon är alltid förknippad med tre av de allra viktigaste sakerna i livet; tro, hopp och kärlek. <br />
<br />
Gud är nära, Gud går med oss genom livet och är en levande personlig närvaro. <br />Så gå med Gud var du går och lev i Guds kärlek.Anders Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16836882910747135145noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-948511414823208074.post-12314712896553999642012-04-12T02:29:00.001-07:002012-04-12T02:29:58.156-07:00Efter påsken - var med och stå på livets sida!<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Natten hade varit lång och slitsam, Petrus och de andra lärjungarna hade kommit tillbaka nu till Gennesarets sjö, ja vad gör man när allt verkar ha gått förlorat och ingenting finns kvar. Man går tillbaka till det välkända och trygga, till det gamla livet. </span><br />
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Och nu var de ute och fiskade. De hade slitit med näten och årorna i det kalla vattnet hela natten, alla de mörka timmarna, men de fick ingenting. Det var som om allt var tomhet och död. Sjön blev som en sinnebild av deras känslor för allt som hade hänt med Jesus från Nasaret, hans liv av total kärleksfullhet och sedan hans fruktansvärda död. Bara tomhet och död. Ingenting kvar att leva för, och ändå går ju livet vidare. Så de gick tillbaka dit där allt började.</span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;"></span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Kanske satt de i båten och mindes hur allt började. De magiska omskakande dagarna när du träffade Jesus för första gången, hur han gick utmed stranden, talade till folket så som ingen hade hört förut, ord med myndighet och makt som grep alla som hörde honom. Ord som förändrade liv, gav upprättelse och befriade från skuld och skam. De kom ihåg hur det var, de bara måste hänga med, följa honom och se vad som skulle hända sen. </span><br />
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Tre år hade de vandrat tillsammans genom Palestinas byar och städer. Människor hade upptäckt helt nya saker och förstått mer om vem Gud är, en ny livsrörelse hade startat med människor som var lite friare, som visste att alla människor var lika värdefulla, som skulle förändra historien. Men nu…</span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;"></span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Petrus satt utmattad och deprimerad i sin båt medan natten började närma sig sitt slut, allt var tomhet och död, och faktiskt ännu värre än så, han kände skammen och skulden gripa om sitt hjärta så att det nästan gick sönder. </span><br />
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Hur kunde han vara sån? Hur kunde han vara så usel och feg, en svikare och egoist? Han såg framför sig hur han själv förnekade Jesus på borggården kvällen då han blev fängslad, tre gånger förnekade han och sedan sprang han därifrån gråtande. Sanningen var att han inte räckte till, att han inte dög, tänkte Petrus. Han skakade på huvudet och skämdes som en hund,</span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Och han visste, det här var inte bara någon falsk skuldkänsla utan han hade gjort fel, han hade inte vågat stå upp för den han trodde på mer än alla andra, han hade svikit.</span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;"></span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Men nu hade rykten börjat gå, rykten om en tom grav, rykten om att några kvinnor hade sett Jesus livs levande, att Gud hade väckt upp honom från de döda. Förvirringen var stor och de vågade inte tro att det skulle kunna vara sant, nej, tomheten och döden var nog trots allt ändå sanningen om tillvaron. Eller?</span><br />
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;"></span><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://2.bp.blogspot.com/-hXmJCxjwINA/T3W-wiJFtcI/AAAAAAAAI2M/gVQ-mzkT7j4/s1600/DSC_8741fx.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="211" src="http://2.bp.blogspot.com/-hXmJCxjwINA/T3W-wiJFtcI/AAAAAAAAI2M/gVQ-mzkT7j4/s320/DSC_8741fx.jpg" width="320" /></a></div>
<br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Så nu satt de i sin båt om natten och gryningen började närma sig. De såg ingenting, de hade blicken besviket ner i det tomma vattnet medan solen gick upp men då hände det. </span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Någon stod där på stranden! Men är det inte…?</span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;"></span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Petrus skuggade ögonen med handen och stirrade in mot stranden, han trodde inte sina ögon och försökte få bättre skärpa genom att kisa, hur kunde det vara möjligt? Innan nästa tanke hann komma kastade han sig över relingen och plumsade ner i vattnet som räckte honom upp på låren. </span><br />
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Han började försöka springa och vada genom vattnet in mot stranden, det skvätte och stänkte och rann omkring hans ben medan han steg för steg tog sig närmare stranden, det är han! Han är livs levande, uppstånden från de döda. Döden kunde inte krossa en så stark kärlek eller besegra en så levande och sann människa som han! </span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Petrus pulsade fram genom vattnet men snart kände han hur glädjen och ivern började blandas med skammen och skulden igen. Det gick lite långsammare nu. Tänk om han inte vill veta av mig? Om han stöter bort mig och med all rätt visar mig att jag inte duger. Skräcken grep Petrus och han nästan stod stilla i vattnet nu. Han kände tomheten och döden isa sitt hjärta. </span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Men till slut tog han de sista stegen till strandkanten. Vart skulle han annars gå?</span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;"></span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Full av skam och skuld kastade han en blick på mannen som stod där på stranden. Det var verkligen Jesus, uppstånden från de döda. </span><br />
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Men Jesus sa ingenting om allt som blivit fel. Han bara såg på Petrus med sin varma och kärleksfulla blick. Och så sade han: Kom och ät! </span><br />
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;"></span><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Blicken från Jesus tinade upp Petrus djupfrysta hjärta med liv och värme, hans skam började rinna av honom genom att han insåg att han var älskad trots allt. Han själv var älskad även om inte allt han gjort var accepterat. Det han gjort var fel men inte han själv. Och det fanns förlåtelse!</span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;"></span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Och orden, som en mamma ropar på sina barn när kvällen närmar sig och middagen står färdig på bordet. Hon, den kärleksfulla som vet att barnen behöver ny näring och nytt liv för att orka vidare. <br />Kom och ät! Ta emot närring och kraft, tro, hopp och kärlek från den som älskar dig mer än alla andra.</span><br />
<br />
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;"></span><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Du duger och jag vill att du ska bli ett påskens vittne säger Gud till Petrus och till oss alla.</span><br />
<span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;"></span><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Att vara ett påskens vittne är att stå på livets sida mot all död på alla de sätt vi kan och orkar. Att värna om dem som är utsatta och förnedrade, barn och ungdomar som mår dåligt. Att veta i sitt hjärta att liv, värme och kärlek är de starkaste krafterna i tillvaron, starkare än all tomhet och död. Och att våga det forma våra liv.</span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;"></span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Petrus natt av tomhet och död förvandlads till en morgon av kärlek och liv, han fick vara med om att Guds kärlek kunde hjälpa honom med den skam han bar, och att Guds förlåtelse kunde befria honom från skulden, ge honom mod att börja om på nytt. Hitta nya vägar fram i livet. </span><br /><span style="background-color: transparent; color: black; font-family: "Trebuchet MS"; font-size: 16px; font-style: normal; font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; vertical-align: baseline;">Så kan det vara också för oss. </span><br />
<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhf2fywp1nG1XWy16kyLtg2FiAl08126vmCBPr_CnCM_DQ2OxQ-2NwWyV15WNHSAXNQcbPxJy876s21mP7bniAtV3iG9_Y-qLzg5flMCd3dnRZfZEt2E0VyWcmyOdlu6VBb4zLvfVQcX_U/s1600/via+dolorosa2.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhf2fywp1nG1XWy16kyLtg2FiAl08126vmCBPr_CnCM_DQ2OxQ-2NwWyV15WNHSAXNQcbPxJy876s21mP7bniAtV3iG9_Y-qLzg5flMCd3dnRZfZEt2E0VyWcmyOdlu6VBb4zLvfVQcX_U/s320/via+dolorosa2.jpg" width="320" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Uppståndelsen ur Via Dolorosa av Elisabet Ohlsson Wallin</td></tr>
</tbody></table>Anders Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16836882910747135145noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-948511414823208074.post-12765546933111226322011-04-18T05:54:00.000-07:002011-04-18T05:55:34.805-07:00De låsta dörrarna som försvann - en berättelse om påskenFörst var det bara rädsla och förvirring, vi låste dörren noga så att ingen skulle kunna se oss eller göra med oss det som de gjorde med honom. <br />
<br />
Det var obegripligt, hur kunde någon människa ens komma på tanken att skada honom, stänga honom inne, plåga, tortera honom. Vi förstod ingenting, och sedan blev det bara värre och värre, vi såg på avstånd hur han bar tvärbjälken genom gatorna medan folket spottade, hånade och skrattade. Vi hörde hammarslagen, hörde skriken och såg honom blöda på korset. <br />
<br />
Ingenting var begripligt, vi skakade på huvudet och såg med förvirrade blickar på varann, vad var det som pågick, det här kan väl ändå inte vara sanning, det här kan väl inte bara hända??<br />
<br />
Men sedan kom rädslan eller skräcken krypande, om de gör så här med honom, som var så god och full av kärlek vad ska dom då inte göra med oss? <br />
<br />
Vi vände oss och smög bort genom folkmassan, gick hastigt genom gränderna och sprang därifrån, in i nästa kvarter och fram genom gatorna tills vi äntligen kom fram till huset, där låg salen på övre våningen som vi hade firat nattvarden i, där kunde vi känna oss trygga, men innan vi vågade gå in såg vi oss oroligt omkring. Kunde någon ha skuggat oss? Var någon efter oss? Var det någon som kände igen oss? <br />
<br />
Men snart var vi samlade där, innanför de låsta dörrarna, där vi kände oss säkra och lugna. Och vi var tillsammans. <br />
<br />
Men vad skulle vi göra nu, hela livet var som bortkastat, allt det vi hade levt för, hela vårt engagemang, den som gav våra liv sin mening var borta. <br />
<br />
Vi såg bara tomhet, och kände den isande skräcken, rädslan som fick oss att stänga in oss, var och en vände sig inåt, snart tystnade samtalen, vi satt tysta, var och en med sina oroliga och skräckfyllda tankar. <br />
Vi började se misstänksamt på varandra. Vem var det som hade förrått honom? Och kunde någon förråda oss allihop, berätta för romarna var vi är så att vi blir uppspikade på kors precis som han? Tankarna och rädslan splittrade oss från varandra, nu var vi inte bara inlåsta i ett rum på övre våningen utan var och en av oss hade stängt in oss i oss själva.<br />
Det var ungefär då som jag började ana vad det var som hade hänt, varför de hade dödat Jesus, när man var tillsammans med honom gick det bara inte att stänga till om sig. <br />
En av de saker som vi alla upplevde med honom var att alla gränser som människor sätter upp mellan sig och andra, att de gränserna plötsligt var totalt oväsentliga, gränserna revs ner hela tiden. <br />
<br />
På gott och ont kunde ingen hålla upp garden mot honom, han såg rakt in i hjärtat på ett märkligt sätt. Och det var en kärlek som tinade upp alla rädslor och bröt igenom den kalla distansen. <br />
Men den som hade mycket att dölja eller hade mycket prestige att hålla sig i, den människan blev omskakad och om det gick illa förvandlades hans rädsla till panik och hat mot den som man inte kunde stänga ute, ibland kan kärlek bli så omvälvande, så stark att den lilla rädda pojken eller flickan därinne bara känner att det blir för mycket, och trots att man längtar efter den kärleken med hela sitt jag, slår man bakut och värjer sig med hårda nävar, kanske måste man först bli hel innan man kan ta emot den kärleken.<br />
<br />
Men samtidigt var det något som inte stämde med det resonemanget, hur många gånger hade vi inte sett hur han mötte en totalt inkrökt människa och varsamt hjälpte henne att öppna sig för kärleken, hur många gånger hade vi inte sett honom också övervinna det hindret inom så många, rädslans och skammens hinder.<br />
Det måste vara något annat som gjorde att de kunde slå spikar genom själva kärleken, ville de kontrollera och ha makten över den? <br />
Var det detta som var svaret, att inte stå ut med att förlora makten eller kontrollen, så som man ju gör om man ett ögonblick låter kärleken drabba en? <br />
<br />
Jag förlorade mig i grubblerier och insåg snart att också det var ett sätt att hålla verkligheten utanför min låsta dörr. <br />
<br />
Även om det kunde vara sant så ledde alla mina teorier ingenstans, det blev bara till ett försök att fly från insikten om att detta var slutet. <br />
<br />
Att mörkret och ondskan hade segrat, att döden hade fått sista ordet som den ju alltid får. Förtvivlan och ångest, stängde till den sista öppningen som hade funnits kvar och jag såg framför mig ett hål i marken, en grav som väntade på mig, en iskall plats av förlust och tomhet, meningslöshetens och ensamhetens seger, katastrofen kringrände mig och stängde av mig till en total inkrökthet i mig själv och…<br />
<br />
Då stod han mitt ibland oss, <em>”Frid åt er alla”. </em>Han visade sina händer med de avskyvärda spikhålen och det djupa vedervärdiga såret i sidan. <br />
Jag kunde inte tro det, inte fatta att det verkligen var han. Att inte ens den stängda dörr som är döden kunde låsa honom inne. <br />
Att inte ens våldets brutala krafter var starka nog att bryta sönder den kärlek som han ger oss. <br />
Han andades på oss och vi kände hans varma andedräkt i våra ansikten.<br />
Först var det bara rädsla och förvirring, igen. Vad skulle vi tro, vad skulle vi tänka? <br />
Ingenting var begripligt och vi såg på varandra med förvirrade blickar. <br />
Vi såg varandra. <br />
Nu var vi tillbaka, tillsammans. <br />
Och trots att vi inte förstod eller kunde dra upp den minsta teori, kom en helt ny känsla över oss. <br />
Det var en känsla av liv och närhet, som när man kan gå ut den första varma vårdagen utan alla de tunga vinterkläderna, när kängorna och yllemössorna får ligga kvar på hyllan. <br />
Liv och frihet. <br />
<br />
Ja, vi blev glada, fylldes av en glädje som ingen av oss hade känt riktigt så starkt någon enda gång under hela livet. <br />
Plötsligt fanns inga lås på dörrarna, inte ens några dörrar fanns. <br />
Hans varma andedräkt var som vårvinden som rufsar om håret och får livsandarna att komma tillbaka. <br />
<br />
Och då visste vi, bara genom att vara i hans närhet visste vi att framtiden inte var en grav, inte nu och inte vid livets slut. <br />
Vi visste att framtiden är en öppen dörr in till ett liv som är som <em>”en grönskande trädgård”</em> där ingen lägre ska lida nöd. <br />
<em>”Då ska flickorna dansa i glädje, ynglingar och gamla fröjdas. </em><br />
<em>Deras sorg ska jag vända i jubel, jag ska ge dem tröst och glädje efter smärtan.”</em> (Jer 31: 13)Anders Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16836882910747135145noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-948511414823208074.post-4246466042195635112009-03-18T06:43:00.000-07:002011-02-27T08:32:04.410-08:00Kampen mot ondskanDavid väljer noga bland stenarna i bäcken, han känner på stenarna som är slipade av åratal av strömmande vatten och sand. Han tar upp fem välformade perfekt runda släta och lena stenar, känner efter att de har rätt tyngd och den vassa kanten som behövs. Han lägger ned dem i ränseln, kontrollerar att slungan är med. Och så går han. <div>På väg till den ojämna striden med Jätten Goljat, den väldige filistén och kämpen. Nu är David på väg till en avgörande stund i sitt liv, på väg till att ta upp sin kamp med ondskan. Och han går med modet som han har fått av Gud själv. </div><div>David har räddat sina får ur lejonens käftar och björnens ramar med kraft och mod som bara Gud själv kunde ge honom. Han tror att han kämpar i Guds namn, och Gud ger segern åt den lille mot den store, åt den unge vackre herdepojken mot den råbarkade muskulöse krigaren. David säger ”alla ska inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger.” </div><div><br /></div><div>Han tar fram en av stenarna ur sin ränsel, skjuter den med sin slunga, hårt och så välriktat att stenen tränger in i krigarens panna och dödar honom. Segern är vunnen, en liten kan besegra den store, åtminstone med Guds hjälp.<br /><br />Men något stör mig i berättelsen, och det är tanken på vart det leder sen. Vad kommer efter berättelsen? Jo, mer krig och hämnd som ständigt leder till hämnd igen i en evig cirkel av våld och dödande. </div><div>Våldet löser aldrig några problem utan att skapa nya. Det finns en våldets och ondskans cirkel som rör sig fram genom historien och som aldrig tar slut förrän någon vågar sluta. Säga nej, våga förlåta och söka försoning. Inte på ett enkelt och överslätande sätt som om ingenting spelade någon roll, nej, men efter att ha på allvar sett vad som hänt ändå till slut välja att lägga det bakom sig. Försöka nya vägar.<br /><br />Kampen mot ondskan är denna dags tema. Och frågan är hur ska vi kunna behålla hoppet inför all den ondska vi kan se omkring oss, och hur ska vi bekämpa den?<br /><br />Jesus tar upp sin kamp mot ondskan i evangeliet för idag. Och om vi lyssnar noga ska vi höra ett helt annat sätt att bemöta ondskan hos honom än med Davids blodiga sten och slunga.<br /><br /></div><div>Vi får backa i berättelserna om Jesus för att hitta hans sätt att förbereda sig för sin kamp. Jesus gick ut i öknen för att, han behövde vara ensam, tänka, tala med Gud och koncentrera sig totalt, han behövde hitta sin väg, den helt annorlunda vägen. Ensam, en liten människa i den stora torra öknen, under fasta och bön, med tanken riktad mot Gud, där växte sakta insikten fram om en annan väg. </div><div>Inte en väg med mer våld, mer makt och hårdare nypor. Inte större vapen eller längre gående blodshämnd från släkte till släkte i tredje o fjärde led.<br />Nej! En helt annan väg, kärlekens väg så starkt att ingen nånsin gått den förut. <br /><br />Nu driver han ut en demon ur en stum man. På den tiden då Jesus levde sitt jordeliv var det vanligt att tänka sig att hela tillvaron var full av andeväsen, änglar och demoner som alltid omvärvde människorna och påverkade dem på många olika sätt. Sådant som vi ser som sjukdomar eller psykiska tillstånd men kanske också andra saker som hindrar en människa från att vara den hon är skapad till att vara. </div><div>Det Jesus gör idag är att befria en människa att vara den hon är ämnad att vara. Han löser den stummes tunga och gör det möjligt för honom att tala!<br /><br />Tänk så många gånger vi kan känna oss tystade eller har hamnat i situationer då vi känner att ingen vill lyssna på vad vi vill eller vet, tänk vad maktlös och förtvivlad man kan känna sig när man ropar ut sin vilja men ingen ändå bryr sig eller hör. Efter några gånger händer det kanske med oss att vi tystnar. Drar oss tillbaka och blir stumma. Vem har då segrat?<br />Kanske den ondska som fyller upp våra tidningar och nyhetsprogram varje dag. De våldsdåd som ungdomar gör mot varandra, i desperation, kanske för att få uppmärksamhet gör. Miljöns förstöring eller ensamheten i vår stad, ingen ser eller besöker, mobbing och utfrysning, utnyttjande och misshandel. Allt det som tystas ner och pågår för att ingen öppnar sin mun.<br /><br />Jesus driver ut ondskan med bara sina ord och sin röst. Han väljer att inte använda en annan makt än kärlekens varma ömsinthet som når längre och djupare än all maktutövning och hot. Hans varma röst tränger igenom det hårda skalet av rädsla och inkrökthet i sig själv som mannen lever i. Öppnar honom och väcker hoppet som bor djupt i oss alla, att det finns någon som vill att vi ska leva och tala, någon som riktar sin kärleksfulla uppmärksamhet mot oss, nickar med ett mjukt leende som fyller oss med värme på nytt. Guds finger som pekar ut oss, det är dig jag vill ha, det är dig jag räknar med. <br /><br />Samtidigt varnar han för att tro att detta är något enkelt, vi får inte lura oss att ondskan är lätt att övervinna eller att segern är klar med det första steget. De nedbrytande krafterna i livet måste varje dag på nytt mötas med godhetens och livets kraft. Hos oss själva och tillsammans med varann. Vårt inre ska fyllas av kärlek och inte stå tomt…<br />Som Luther brukade tala om den gamla människan i oss som varje dag måste bekämpas och den nya värnas om och få utrymme att utvecklas och leva<br /><br />Vi vet vilken väg Jesus skulle gå för att ta det avgörande steget i sin kamp mot ondskan. Han skulle själv gå djupt in i lidandets mörker och plåga, han skulle själv vandra den vägen som är att säga nej till våldets och maktens väg. Han skulle gå korsets väg. Och bara så visa oss att ondskan kan besegras. Men aldrig med sten och slunga utan med barmhärtighet och försoning.<br /><br /><br /><span style="font-size:85%;">(Predikan 3 i Fastan årg 1 Kung Karl kyrka 2009-03-15 inspiration och utgångspunkt: Lukasevangeliet 11:14-26)</span></div>Anders Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16836882910747135145noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-948511414823208074.post-28622712128650170322009-03-17T02:46:00.000-07:002009-03-17T02:50:35.373-07:00Den gränsöverskridande människanEn lärjunges berättelse:<br />Gränsöverskridande, ständigt var han så gränsöverskridande! Alltid tog han ett steg till.<br />När man tänkte: längre än så här kan man bara inte gå. Då tog han nästa steg, gick djupare. Längre ner. De ordningsamma rynkade sina pannor och skakade på huvudet. Renhetsivrarna ryste och ville inte se, de bekväma gömde sig bakom folkmassan och smög sig bort vid första bästa tillfälle.<br />Ändå fortsatte han framåt, gick vidare, gränsöverskridande.<br />Men det var inte vilken väg som helst han gick, inte vilka gränser som helst han korsade. Det var kärlekens väg som han gick, han räckte ut handen till den som inte var älskad, den som inte var accepterad, den som ingen såg, den som var föraktad. Hela tiden kom han längre och längre bort från maktens centrum och palatsens bekväma fåtöljer. Hur långt skulle det gå?, undrade vi som gick med honom.<br />Vi borde ha anat något när vi fick höra berättelserna om hans födelse, stallet, krubban, de fattiga och utstötta herdarna runt honom. Sedan talade han med kvinnor, lyfte fram barnen. Vem skulle ha räknat med dem innan han gjorde det? En dag kallade han en tullindrivare, en föraktad quisling att bli lärjunge och gå med oss, vi tyckte inte om det, en av dem bland oss. Han åt tillsammans med förrädarna och med syndare. Det blev värre och värre.<br />Vi undrade vart han var på väg, nu borde han väl ändå nöja sig? Men då gav han en äktenskapsbryterska fri. Han rörde vid en man med spetälska. Alla våra regler om vem som var ren eller oren struntade han i, våra indelningar i vilka som var heliga och världsliga ägnade han inte mycket åtanke. Han rörde vid döda människor! Då tog han ett steg till ner i det otänkbara för oss! Gränsöverskridande!<br /><br />På så många sätt visade han oss att Guds kärlek når längre än vi nånsin hade förstått och vågat tro. Vi hade trott att det fanns så många som inte dög eller var rena nog, så många som var syndare eller dåliga människor, så många som föll utanför Guds barmhärtighet och kärlek. Vi hade nog tvekat hur det var med oss själva också ibland, kunde vi själva passa in, vara älskade? Kunde nån tycka att vi var acceptabla och räknade med, kunde nån behöva oss? Varje dag visade han oss på en kärlek som uthärdar allt, som bär allt, tror och hoppas allt! Guds kärlek som var större än vi kunde fatta, och som var så mycket större än vår egen kärlek. En kärlek som är tålmodig och god! Och vi var inkluderade, vi fick vara med. En gränsöverskridande kärlek!<br />Vi visste inte då att han skulle visa det ännu tydligare till slut. Kärlekens väg som skulle leda till hans lidande och död. Men han berättade om det för oss, flera gånger så att vi skulle förstå, eller åtminstone ana något av vad som skulle hända. Men vi ville inte höra, inte lyssna. Vi ville inte se. Vi gjorde oss blinda. Det kunde inte få vara sant att han skulle hånas, skymfas, spottas på, pryglas och dödas. Nej det gick inte att fatta. Så vi gick med honom, men utan att se eller förstå. Och nu var vi på väg upp till Jerusalem.<br /><br />Det var då han satt vid vägkanten, den blinde mannen. En utstött ensam man som bara kunde överleva genom allmosor, en som aldrig skulle kunna leva upp till reglerna och stadgarna. En av de många som alltid satt där bredvid vägen och som ingen längre såg. En osynliggjord, osynlig och blind. Men ändå var det han som öppnade våra ögon!”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” Ropade han, skrek han högt och ljudligt. Hur skulle han annars ha kunnat göra sig hörd i larmet. Tyst, tyst! Sa folket åt honom, stör inte! Och varför säger du så där till honom? Men den blinde mannen ropade ännu högre! ”Davids son, förbarma dig över mig!” Hjälp mej! Jesus stannade till. Och alla med honom. Det blev stilla på vägen ett ögonblick. Mannen ropade igen! Förbarma dig! Då bad Jesus några av de andra att leda fram till blinde till honom. Jesus såg på honom och frågade: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”<br />En konstig fråga tyckte vi, men innan vi hann tänka mer hände det. Mannen svarade: Herre gör så att jag kan se igen och Jesus svarade enkelt: Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig! Mannens ögon öppnades! Han följde med och prisade Gud! Och alla sjöng Guds lov.<br /><br />Han som var blind hade sett mycket mer än vi som var seende, han hade förstått vem Jesus var på ett sätt som ingen av oss hade insett ännu. Att Jesus var den som kunde hjälpa till att se hela tillvaron på ett nytt sätt. Att tillvarons grund är den kärlek som är Gud själv. Allt annat kommer att förgå och försvinna in i tiden obevekliga nednötande av allt som finns, kunskapen, profetiornas gåva, tungotalet, skriver Paulus, allt det ska försvinna som sandkorn ur våra händer. Men det finns något som kan bestå vad som än sker. Kärleken som är av Gud. Den kärlek som inte känner några gränser och som inte tvekar att gå ner i det djupaste mörker för att dela det med oss alla. Kärleken som inte försvinner när vi själva är förblindade och inte kan tro och hoppas på egen hand. En gränsöverskridande kärlek!<br /><br />Den blinde visade att där finns en hjälp, en befrielse som vi aldrig kan skaffa oss själva. Som vi bara kan söka utanför oss själva, öppna oss och ta emot den från den som är själva kärleken. Och en sak till, att den kärlek som är Gud aldrig någonsin tvingar sig på eller tror sig veta bättre. Vad vill du att jag ska göra för dig? frågar Jesus.<br />Den blinde såg mer än vi, den gåtfulla spegelbilden hindrade honom inte att förstå var ljuset och vägvisaren finns. I sin tro stod han ansikte med ansikte med Jesus, och tron på den som kunde hjälpa honom öppnade hans ögon.<br /> Vägen gick vidare upp mot Jerusalem, där Jesus skulle korsa nya gränser, öppna nya vägar och ge oss insikter som vi aldrig hade kunnat få utan honom. Där skulle han ta nya steg djupare, längre ner.<br />Som alltid: Gränsöverskridande!<br /><br /><span style="font-size:85%;">Bland annat inspirerat av Lukasevangeliet 18: 31-43</span>Anders Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16836882910747135145noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-948511414823208074.post-14866497892921227712008-12-17T02:47:00.000-08:002008-12-17T02:53:04.695-08:00Om tvivel, den fängslade Johannes döparenJohannes döparen sitter i sitt fängelse, men det är inte bara de tjocka murarna, mörkret och kylan som plågar honom. Instängdheten och ofriheten äter upp hans förtröstan och lugn, nöter ner hans starka engagemang och tilliten börjar rinna som sand mellan fingrarna. Och problemet som stör honom mer än allt är att han som skulle komma är inte som han borde.<br /><br />Inte som Johannes hade förväntat att han skulle vara. Oron växer allt starkare i Johannes hjärta: har jag kastat bort mitt liv för fel sak? Är allt förlorat ändå, trots att jag vågade satsa allt på min tro och på Guds vägar?<br />Tvivlets mörka nedbrytande sida förmörkar Johannes sinnen, han tvivlar på sig själv och allt han gjort, tvivlar på att han valde rätt sätt att leva sitt liv, tvivlar på att han såg klart nog, att han hörde rätt. Han tvivlar på att det var Jesus som var den som skulle komma.<br /><br />Johannes ser sig själv vid Jordanflodens strand, den väderbitna gestalten med sitt långa hår och skägg, klädd i kamelhår, han hör sin egen röst ropa och skrika av vrede och kärlek, ”Omvänd er! Himmelriket är nära!” … ”Jag döper i vatten men Han som kommer efter mig ska döpa er i helig ande och eld. Han ska ha kastskoveln i handen och ska rensa den tröskade säden, samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar”. ur Matt 3: 11-12.<br />Så var det jag predikade i öknen, tänker Johannes, predikade om en som skulle döma och rensa, gå fram med kraft och styrka. En reningseld och en rensningsaktion tänkte jag mig, så att de goda kunde skiljas från de onda, det fanns chans att omvända sig men den tiden skulle snart ta slut, det var nu eller aldrig, nu gällde det att leva rättfärdigt, bära god frukt, följa lagen och buden. Och de som valde att omvända sig döpte Johannes i flodens vatten.<br /><br />Johannes tänker på sina ord till folket och sedan på allt vad han hört om Jesus. Det stämmer inte, – det stämmer inte alls! Skulle allt kunna vara annorlunda än jag trodde, eller var det ändå inte han??<br />Mörkret i fängelsehålan får honom att grubbla, han har tid att tänka och försöka förstå. Till slut lyckas har smuggla ut sin fråga. Hans lärjungar tar med sig frågan ända fram till Jesus själv. ”Är Du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?”<br /><br />Orden från Jesus är enkla, ”berätta för Johannes vad ni hör och ser”. Vad Jesus säger och gör, där finns svaret på frågan. ”Blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.”<br /><br />Där Jesus går fram befrias människor på alla möjliga tänkbara och otänkbara sätt. Han låter en helande ström av befriande kärlek flöda, han upprättar, ger människor mod och inspiration, ger handlingskraft och hjälper var och en att se sina egna gåvor. När Jesus går fram sker motsatsen till förtryck och förnedring med människor. Visst går han till rätta med vissa, kritiserar dem som vill lägga tunga bördor på människor eller styra dem med maktspråk… Men han delar inte upp människor i olika grupper av goda eller onda, innanför eller utanför, acceptabla eller oacceptabla. Han möter alla med kärlek. Inkluderar alla, utan gräns.<br /><br />Det som Johannes förväntade sig kom aldrig, som en i raden av gammaltestamentliga profeter tänkte han att den enda vägen till räddning fanns i dom, omvändelse och liv enligt Guds lagar. Och att de som inte kunde klara av att leva gott nog avskiljdes från de heliga, stöttes ut. Så skulle det utvalda folket kunna räddas, genom uppdelning och åtskiljande, genom avgränsning och murbyggen. <br /><br />Jesus kommer med något helt nytt, en ny modell och ny väg fram mot människors befrielse och liv, en väg av kärlek och förlåtelse som aldrig tar slut och därför får inte Johannes ihop det. Trots att han var den som förberedde folket, beredde vägen för den som skulle komma så hade han i grund och botten ingen aning om allt det nya som Kristus kom med.<br />Hur skulle han kunna det? Inte ens idag har vi helt och hållet insett det revolutionära och livsförvandlande som Kristus kom med, den gränslösa villkorslösa kärleken som möter var och en av oss med en värme som skulle tina upp det mest nedfrusna människohjärta om vi bara kunde ta till den till oss, Guds kärleks kraft.<br /><br />Johannes i fängelsets mörker fick svar på sin fråga, han fick se något han inte förväntade, höra om en person som inte var som han hade trott. Vi vet inte hur han reagerade, bibeln säger ingenting om det, vi får bara höra om hans avrättning i ett senare kapitel.<br />Men jag tänker mig att Johannes ändå förstod till slut. Att han anade att det kunde vara sant att Jesus var den som skulle komma med befrielse åt alla som ville ta emot honom.<br />Kanske var det så att Johannes till sist tvivlade på sitt eget tvivel, att han hittade tvivlets goda sida som är att ha en öppen hållning till livet och det som sker. Att kunna ompröva sina tankar och föreställningar, hitta nya sätt att förstå Gud och vad som är viktigt i livet. Tvivlet som hjälper oss att utvecklas i vår tro så att vi inte stagnerar, det goda tvivlet hjälper oss att hålla tron levande och frisk. Ingen av oss har ju hela sanningen, vi är alla på väg och det finns alltid mer att upptäcka. Gud är alltid större än någon människa kan förstå och fatta.<br /><br />Johannes fick bereda vägen för någon som var helt annorlunda än han själv hade trott, någon som kom med något som var så nytt att ingen hade sett något liknande.<br /><br /><br />(Läs om den bibliska gestalten Johannes döparen bl.a. i Matteusevangeliet kap 11 och Lukasevangeliet kap 3)Anders Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16836882910747135145noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-948511414823208074.post-29665262673179096002008-02-27T05:12:00.000-08:002008-02-27T05:18:14.793-08:00en natt i romNatten håller på att lägga sig över den stora staden, imperiets huvudstad, och dagen är slut.<br />Men i ett fängelse i staden Rom sitter en man vid ett fladdrande ljus och skriver. Han doppar pennan i bläcket och ristar in sina ord i papyrusen.<br />Ett ögonblick ser han upp och förlorar sig i tankar och minnen. Han vet att tiden kan vara kort, vilken stund som helst kan budet komma om att han själv ska avrättas. Döden kan vara nära.<br />Utanför hörs skramlet från soldaten som vaktar, den romerske soldaten vilar men är klarvaken. Det är hårda tider, rykten går om martyrer som dött på Colosseum och andra som korsfästs, överallt förföljs de som inte tillber Kejsaren över allt annat.<br />Nu sitter han där och försöker skriva, fånga in vad som är det viktigaste av allt, det som han vill förmedla till församlingen borta i Filippi. Men rädslan ligger nära, han ber och grubblar och skriver igen. Han skriver så mycket han orkar för att inte något ska tappas bort, glömmas av allt det viktiga. Och nu är allt snart förbi. Vad ska bli kvar av allt han gjorde, ska någonting kommas ihåg? Hans namn är Paulus.<br /><br />Paulus låter minnena komma medan han går runt i sin lilla cell, den första tiden var våldsam.Han ser sig själv som ung försvarare av den sanna tron, den judiska, han gick till storms mot alla nya påfund och den värsta var den nya kristendomen som höll på att växa sig stark. Han blev en av dem som förföljde de första kristna. Det var på den tiden han kallades Saul.Han skulle aldrig glömma den hemska dagen då Stefanos stenades till döds utanför Jerusalem. Då hade han stått där och varit glad. Ännu en fiende till den rätta läran var undanröjd. Men glädjen blandades med en riktigt otäck känsla. En människa hade dödats, en av Guds goda avbilder, och tänk om han hade haft rätt. Om han stod på Guds sida?<br />Men han kastade av sig tankarna och gav sig iväg för att rensa ut alla kristna han kunde hitta.Några dagar senare gav sig Saul tankfull iväg på vägen till Damaskus för att leta reda på fler kristna, de som kallades ”Vägen”. De skulle tvingas ge upp sin tro eller dödas. Men där på vägen hände det som skulle förändra hela hans liv. Han red fram på vägen i hettan och dammet, allt verkade som vanligt och de började närma sig staden. Då plötsligt blev han bländad av ett starkt ljus som omslöt honom, han föll ner på marken. Och då kom rösten: Saul, Saul varför förföljer du mig?” Förvirrad och blind frågar han ”Vem är du??” o svaret kom: ”Jag är Jesus, den du förföljer, stig upp och gå in i staden så ska du få veta vad du ska göra”.<br /><br />Förblindad leds han in i staden, och där tas han om hand av just dem som han skulle förfölja. De kristna sköter om honom, ber för honom och vårdar honom.Och redan några dagar senare står han o talar för allt folket: Jesus är Guds son! Sedan började Paulus med samma energi sprida tron på Jesus som han hade försökt att motverka den tidigare. Han reste och predikade, bildade församlingar och organiserade, skrev brev och samtalade med dem som hade gått tillsammans med Jesus själv. Han blev den som spred tron utanför det judiska folket för första gången. Han var missionär och kom med det befriande budskapet till alla som ville höra, budkap om upprättelse och förlåtelse, om kärlek och hopp, om allas lika värde och hoppet om ett evigt liv.<br /><br />Men nu är det snart slut, han sitter i sitt fängelse och våndas. Vad blev det av allt jag gjort? Han tänkte på församlingarna med alla sina problem och konflikter, på förföljelserna och morden. Men så kom han också på att tänka på hur kristendomen hade förändrat världen. Nu kunde man inte döda änkor och barn längre, de fattiga fick hjälp och kvinnor var lite friare. Det fanns människovärde och respekt för varje människa som sakta började växa fram. Det skulle kunna leda långt, om bara…Skulle det få fortsätta, eller var allt förgäves? Allt som han hade gjort och påbörjat? Han fylldes av oro och ångest i sin cell.<br /><br />Men så tog han fram pennan igen, och som så ofta förut märkte han att orden han skrev hjälpte honom att inse vad han trodde och tänkte, och att orden gav honom tröst.Bara en sak fanns kvar så spelade det ingen roll med allt det andra, bara människor har kunskapen om Kristus Jesus så att de kan leva tillsammans med honom. Allt det andra spelar ingen roll, jag kan kasta det på sophögen, skriver han.<br /><br />Så funderar han igen: men bara inte den gamla tron kommer tillbaka; tron att man måste vara perfekt för att duga. För det var ju så de trodde. Bara om man kunde leva efter alla hundratals bud och regler, stadgar och förbud, först då kunde Gud älska oss. Då kunde man bli rättfärdig, men det är ju omöjligt.<br />När vi tror, litar på Gud och allt som Jesus har gjort för oss, då vet vi att Gud accepterar oss gör oss rättfärdiga, låter oss veta att vi duger. Och då kan vi börja lära oss att leva mer och mer kärleksfullt, störst av allt är ju kärleken. Det var ju det jag ville säga och då kan vi lita på, att Gud tar emot oss, ger oss priset som är det eviga livet.<br /><br />Han vässar pennan med en kniv, doppar och fortsätter att skriva:Nu glömmer jag det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig …för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.<br />Han satte punkt.<br />Lade sig på britsen och somnade lugnt.<br />Snart skulle solen gå upp till en ny dag i Rom.Anders Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16836882910747135145noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-948511414823208074.post-92032961107697027232007-12-05T04:58:00.000-08:002007-12-05T05:18:18.390-08:00Hungerns ansikten...Hungern slet i hennes tarmar, den grävde och sög, en smärta av tomhet och brist växte mer och mer. Snart nu måste hon bara ha mat, bröd, något att äta, vad som helst!<br />Hon hade vandrat med sitt barn på ryggen genom ökentrakterna ända hit, bara för att få något att äta. Det rök av damm efter henne där hon gick i den torra sanden. Barnet kved tyst. Förtvivlan och dödsskräck kom över henne men hon stod emot, kämpade för att inte ge upp, orka gå vidare, bakom nästa krök kanske… Huvudet bultade, hon kände sig som en enda stor brist och saknad, en längtan. En hunger.<br />Hon föll ner på den torra marken, tårar rann utmed hennes kinder. Fantasibilder av nybakat doftande bröd dök upp, känslan av det smuliga mjuka innandömet och den hårdare ytan, rågbrödets kraftiga mörka smak. Och friskt vatten, rinnande svalt, gott, uppfriskande, törstsläckande. Det livsnödvändiga vattnet och brödet som ger näring och kraft, som låter mig överleva, leva. Gud, bad hon upp mot himlen, Gud förbarma dig över oss. Ge oss bröd för vår hunger!<br /><br />Samtidigt satt en utmärglad flicka och frös i ett hus på Storgatan. Anorexian hade tagit sitt fasta grepp om henne. I spegeln såg hon fetma, svällande köttigt fett, dallrande lår och mage. Men allt det fanns bara i hennes fantasier. Benen var så tunna att de skulle kunna gå av när som helst som en tändsticka, armbågarna och knäna var som knölar på de spinkiga lemmarna. Revbenen var lätträknade och hennes kantiga axlar och skulderblad stack ut som vassa pilar. Jag måste banta, tänkte hon, bara jag blir smal och vacker så kommer dom att tycka om mig, älska mig. Vilja ha mig med. Jag längtar så mycket efter att bli omtyckt, att bli älskad. Att hon ska se mig med den där kärleksblicken. Jag hungrar efter att bli sedd och älskad, finns det något bröd för min hunger?<br /><br />Chipspåsarna tog upp en hel vägg i affären, ungefär 10-15 meter, alldeles bredvid fanns den långa väggen med de små plexiglasboxarna med lösgodis, de röda gelehallonen och de svarta lakritsbåtarna glänste matt i lysrörsskenet. Chokladdoppade sockerbitar, vingummin, lakritskonfekt och gelefiskar, långa rader av godis lockade honom. Och bakom dem, på väg till kassan stod en vägg full av chokladkakor och finare chokladaskar med guld och porträtt av kungen och drottningen. Mannen fyllde sin kundkorg med godis och choklad. Han vandrade hem, tog gångstigen mellan husen till den lilla lägenheten där tv:n var hans enda sällskap.<br />Men hungern inom honom blev bara tillfälligt dövad av det kletiga sockret och den smältande kladdiga chokladen. Bara för en liten stund kunde han fly in i tv:ns flimrande fantasi av våld och sex, romantik och dokusåpor. Hungern, längtan och saknaden var snart tillbaka igen. Finns det något bröd för min hunger efter kontakt och sällskap, ömhet och värme, hans tankar snurrade i den långa ödsliga natten.<br />Finns det något bröd för min hunger?<br /><br />Natten började gå mot gryning när pojken klev upp på stolen med snaran kring halsen. Den tomma förtvivlan hittade ingen tröst, allt var meningslöst och tomt, ödsligheten hade grävt ur hans självförtroende till dess ingenting var kvar, han hade ätits upp inifrån. Minnesbilderna kom tillbaka igen, han såg de hånskrattande mobbarna, hennes himlande med ögonen då han tafatt förklarade sin kärlek, lärarens giftiga ironi över en missuppfattning och några stavfel. Skammen grep honom: jag duger inte, ingen kan tycka om mig. Tomheten och sorgen pressade hans hjärta. Ingen fanns kvar, han var helt ensam.<br />Tänk om någon hade gillat mig, skrattat med mig istället för åt mig. Tänk om någon hade sett mig, ställt upp för mig.<br />Saknaden blev för mycket, han kunde inte se någon utväg, ingen möjlighet att få det hans hjärta saknade så att det gjorde ont. Den outhärdliga hungern, och inget bröd fanns som kunde mätta den, tänkte han. Ett djupt andetag, kolla snaran, sparka undan stolen...<br /><br />Poliskvinnan var på väg hem efter nattskiftet. Hon vandrade trött genom de isiga tomma gatorna på väg till sin hyreslägenhet, in mellan husen. Det var då hon såg honom genom fönstret. Pojken stod och balanserade på en stol med tårarna rinnande utmed kinderna. Var det inte en snara runt hans hals. Snabbt rusade hon in genom den olåsta dörren och fångade honom i sina armar. Sakta, sakta lyckades hon lirka av snaran medan hon vaggade honom som ett litet barn, så ja, så ja.<br /><br />Det finns ett bröd, viskade hon i hans öra. Livets bröd, vi behöver bara ge det till varandra, vi kan hjälpa varann. Din hunger har ett svar.<br /><br />Hungern slet i hans tarmar, den grävde och sög, en smärta av tomhet och brist växte mer och mer. Snart nu måste han bara ha mat, bröd, något att äta, vad som helst. Han hade varit i öknen i 40 dagar och 40 nätter utan mat. Han hade gått ut hit för att bestämma sig, göra sitt val. Och frestelserna kom:<br />Rösten talade till honom: "Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd" Jesus svarade: "Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun."<br />Rösten sade: "Alla riken i världen och all världens härlighet ska jag ge dig om du faller ner och tillber mig" Då sade Jesus till honom: "Gå din väg satan. Det står ju skrivet: Herren din Gud ska du tillbe, och endast honom ska du dyrka."<br />(Matt 4:1-11).<br />Det är näringen som ger evigt liv, att vara nära den som är själva livet. Han som är livets bröd.Anders Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16836882910747135145noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-948511414823208074.post-3214165421593760412007-09-27T02:38:00.000-07:002007-09-27T02:48:52.206-07:00Vägen hemJag kan se honom komma på grusvägen, han springer, rusar framåt så att dammet yr och småstenar flyger genom luften. Han springer så att han blir andfådd och hela hans ansikte lyser av glädje. Gamla gubben springer! Springer som en sprinter, en hundrameterslöpare i full karriär, är det verkligen riktigt att en gammal man ska springa på det sättet, vad kan det vara som får honom att öka farten så att manteln flaxar och skägget vajar i fartvinden. Varför springer han på ett sådant sätt? Det ser inte riktigt värdigt ut, inte manligt på något sätt. Men han struntar i det, han ångar vidare bort mot vägkröken, stegen dunkar och slår, svetten börjar rinna i det varma solskenet eller är det tårar på hans kinder?<br />Men det är något mer som hörs. Kan det vara sant? Det låter som om han skrattar.<br /><br />Jag hade gett mig iväg. Lämnat det trista och gråa vardagslivet, det instängda familjelivet med hela sin förkvävande ombonade tomtebolycka. Tagit min del av arvet, slagit mig fri.<br />Hur ska man annars hitta någon frihet i livet? Var finns den plats där jag kan vara mig själv och slippa alla roller som människor stoppar in mig i, var ska jag hitta en plats där allt det jag gjort och sagt inte vänds emot mig, där jag kan börja om, vara mig själv. Där jag kan gå min väg och göra mina egna val, skapa mitt eget liv genom att gå det själv. Där jag kan strunta i alla andra och bara tänka på mig själv.<br />Men jag var orolig: Bara det inte blir fel nu! Tänk om jag gör bort mig, blir hånad och utskrattad, tänk om det blir sjufalt värre därute…<br />Det blev ännu värre än jag hade fruktat, nu var jag helt vilse istället, förlorad. Jag blev den förlorade sonen. Vad var det som hade hänt? Hur hade jag kommit så vilse?<br /><br />Länge hade jag ingen aning om vad det var som saknades. Det var bara som ett tomrum långt inne i mitt hjärta, en saknad. Vem, undrade jag, är det som fyller hela min tillvaro med sin frånvaro? Vad är det som fattas mig? Jag skakade av mig tankarna, det gick ganska lätt.<br />När jag hade pengar kvar var det inga problem alls, jag festade med alla som ville, men hela tiden fanns tomheten som eftersmak. Och ännu tydligare blev det när pengarna började sina och festkamraterna försvann i takt med pengarna.<br />Då försökte jag tysta tankarna på andra sätt, jag koncentrerade mig på vardagslivets praktiska bekymmer och lät dem fylla hela dagen.<br /><br />Men till slut kom jag till besinning. Ett underligt ord, besinning, att besinna sig – det är ungefär som att bli nykter och se allt omkring sig lite klarare, att släppa illusionerna om livet och se mer av verkligheten. Att sakta ner och stanna upp. Att verkligen lyssna till vad alla sinnena säger, det är att besinna sig. Och jag såg att jag jagar efter något som aldrig kan hinnas upp eller fångas in. Då såg jag att det var en flykt jag var ute på och inte en väg till friheten. <br />Det var egentligen inte det att jag lämnat hemmet och familjen utan något annat. Självtillräckligheten och hänsynslösheten mot alla andra. Försöket att fly från mig själv genom att vara någon som jag inte är.<br /><br />Tänk att det behövdes en allvarlig kris för att jag äntligen skulle stanna upp i mitt jagande efter vind, hungern och nöden som blev övermäktig. Först då började jag inse något som andra kanske kan se hur lätt som helst. Jag behövde hjälp. Jag klarade inte av att rädda mig själv ut ur mina egna inkrökta tankar som gick runt runt i sin egen bana, de djupa hjulspåren som jag inte kunde komma ur på egen hand.<br />Senare har jag fattat att ingen av oss kan leva totalt oberoende eller klara sig själv. Varje dag är det andra människors tjänster som gör livet möjligt att leva, bagarna som gör vårt bröd och vänner som gör livet meningsfullt.<br /><br />Men krisen krossade mig, det blev inte mycket kvar av mig som skulle kunna släpa sig tillbaka till livets ursprung och källa.<br />När jag långsamt gick på vägen hemåt märkte jag att jag hela tiden rabblade på några ord. Jag förberedde mitt livs viktigaste tal, jag skulle uttrycka ett budskap som skulle avgöra hela mitt liv, fram och tillbaka rabblade jag orden som jag hoppades skulle kunna påverka honom. Inte göra honom glad eller låta mig bli ett barn i huset, nej, men att få ett jobb, ett litet utrymme där jag kunde överleva en tid, en plats att vila mitt huvud. Jag rabblade ”Far jag har syndat mot himlen och mot dig…jag är inte längre värd att kallas din son… Låt mig få gå som en av dina daglönare” Det var ett långt och vackert tal tyckte jag. Ett tal som borde röra hjärtat på honom även om han säkert skulle vara arg och vilja ge igen, hämnas på mig som slösat bort så mycket. Straffa mig som hade förkastat honom. Jag tänkte över hur ofta vi människor fylls av lust att hämnas, att ge igen mot den som gjort oss själva eller andra illa. Hårdare straff, längre tid i fängelserna, varför skulle han vara annorlunda?<br /><br />Jag börjar närma mig hemmet nu, nervositeten ökar mer och mer, jag präntar in talet i mitt minne och går tveksamt vägen fram, upp för kullen, runt kröken…<br /><br />Jag kan se honom komma på grusvägen, men han springer, rusar framåt så att dammet yr och småstenar flyger genom luften. Han springer så att han blir andfådd och hela hans ansikte lyser av glädje. Varför springer han så? Svetten börjar rinna i det varma solskenet eller är det tårar på hans kinder? Men det är något mer som hörs. Kan det vara sant? Det låter som om han skrattar. Och han avbröt mig, jag fick aldrig chansen att hålla mitt långa tal.<br />Han tog emot mig med öppen famn precis som jag är. Med allt mitt svek och mina misslyckanden, med både mina goda och dåliga sidor. Han mötte mig med en villkorslös kärlek som jag aldrig mött någon annanstans.<br /><br />Bara hos Gud själv.<br />Som en mor tröstar sitt barn tar Gud mig i famnen, tröstar och upprättar, där finns inte ens skuggan av en förebråelse eller tal om straff, bara kärleken som ställer till med fest.<br />Den villkorslösa kärleken som förlåter allt och<br /><br />Men brodern då, han som stannade hemma?<br />Han som hade blivit så hemmablind och börjat ta allt för givet, livet, maten på bordet, kärleken, finns det någon chans för honom? Jag vet inte,<br />Men det beror på honom själv, Guds famn är öppen för alla.<br /><br />En berättelse inspirerad av "Berättelsen om den förlorade sonen" i Lukasevangeliet kap 15 v 11-32.Anders Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16836882910747135145noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-948511414823208074.post-64839533368139198002007-07-13T05:23:00.000-07:002007-07-13T05:25:02.070-07:00Nyansernas nödvändighetMörkrummets röda ljus var tänt, jag sänkte försiktigt ner fotopappret i framkallningsskålen. Då hände det som är så märkligt att se - varje gång. Bilden växte fram inför mina ögon, sakta mörknade de belysta ytorna och fram trädde hennes ansikte. Då var det dags att skölja av bilden och snabbt doppa ner den i fixeringsvätskan. Utan fixering är pappret fortfarande ljuskänsligt och pappret blir helsvart.<br />Att göra egna bilder från negativ som jag själv fotograferat var ett av mina stora intressen en gång i tiden, många långa kvällar och nätter gick åt för att få fram de svart-vita bilderna. Fortfarande kan jag känna den speciella lukten av framkallaren och fixet som fyller mörkrummet när jobbet pågår.<br />En svart-vit bild ska helst ha någon del som är helt svart och någon punkt som är klarvit, då framträder skärpan och djupet. Men det som gör själva bilden är nyanserna av grått. En bild i bara svart och vitt kan vara spännande som ett experiment eller en siluett, men för att se vem och vad bilden föreställer, för att det ska vara en bild som avbildar något av det vi ser omkring oss behövs nyanserna.<br /><br />När vi växer upp och kommer in i tonåren skapar vi oss en bild eller tolkning av tillvaron som är svart-vit. Kanske behöver vi förenklingarna för att få en känsla av att förstå eller ha kontroll på omgivningen. Enkelheten hjälper oss att orientera oss, hitta något fast och tryggt i omvärlden. Människor och företeelser stoppas in i fack, allt delas upp i svart eller vitt, gott eller ont, bra eller dåligt, smart eller dumt. Kanske minns du, som jag, en tid då det alla svar var hittade och allt kändes klart, då du hade tagit ställning till alla frågor och då tillvaron var genomskinlig och förståelig?<br /><br />Vi behöver nog den fasen i våra liv, vissa av oss behåller den längre än andra. Men till vuxenblivandet och till att vara student hör att lära sig nyansernas konst. Att kunna nå en djupare och mer sann förståelse av livet och tillvaron. Att se att vi inte lever i en svartvit värld utan snarare i en värld som är full av gråskimrande nyanser och perspektiv. Eller, för att lämna bilden från mörkrummet, en värld av miljoner färgnyanser och ett otal möjliga tolkningar av varje situation och företeelse.<br /><br />Varje påstående som någon kommer med kan ifrågasättas och varje teori kan motsägas med hjälp andra teorier. Vi lever i en osäker värld där varje människa vi möter har både ljusa och mörka drag inom sig, där olika tro och livsfilosofi blandas och möter varann, där förändringarna går allt snabbare så att gårdagens sanning är dagens dåliga skämt. Och där allt kan tolkas på flera olika sätt.<br /><br />Skiljelinjerna går inte längre mellan kyrkor, partier eller grupper utan rakt igenom dem. Och de går mellan dem som kan se sin egen uppfattning som en tolkning av flera möjliga och dem som tror sig ha sanningen själva. Det går mellan dem som vill ha dialog och dem som vill omvända andra. Den går mellan dem som håller fast vid gamla "sanningar" till varje pris, både tro och icke-tro, konservatism och radikalism och dem som intresserat vill lyssna, vågar ompröva och tänka nytt.<br /><br />När nyanserna träder fram på fotopappret blir bilden mer komplicerad men också mer hel och mångfasetterad. Den visar lite mer och ger oss en större bild av verkligheten.<br />Kanske också en bild som på något plan är mer sann...Anders Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16836882910747135145noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-948511414823208074.post-25294257780984590982007-07-12T03:39:00.000-07:002007-07-12T03:46:46.707-07:00Text 1 - en inlevelseövningJag var döv och nästan stum.<br /><br />Det hände ibland att människor skrek åt mig för att jag skulle höra vad de sa, men det hjälpte inte. Jag såg deras munnar på vid gavel och ihopknipta ögon. Orden är omöjliga att förstå på det viset. Men ibland talade någon sakta, med tydliga munrörelser. Då kunde jag läsa på läpparna och förstå. Det gjorde han, men ordet förstod jag inte riktigt ändå "Effata" sa han.<br />Men när jag ville svara förstod ingen vad jag menade. Min tunga kunde inte forma orden på rätt sätt. De flesta trodde att jag var dum och talade till mig som ett litet barn, men det var då. Innan jag mötte honom.<br />Då levde jag, med mina egna tankar och min längtan efter att komma någon nära, en dröm som jag så länge hade försökt tysta och bedöva på alla sätt. Jag trodde ju att det var en omöjlig dröm.<br />Nästan värre än dövheten var nämligen att ingen ville ha med mig att göra, de trodde att jag var en oren syndare, att dövheten var ett straff från Gud för något jag gjort, jag eller mina föräldrar. En synd som inte kan förlåtas, men vad skulle det vara? Jag har ingen aning även om jag grubblade mycket över det. Varför var just jag döv och nästan stum?<br />Men sedan hände det, mina släktingar tog mig med till honom, en märklig man vid namn Jesus, en undergörare. Aldrig har någon vågat komma mig så nära som han. Han rörde vid mig, vid mina döva öron och min ofärdiga tunga. Han befriade mig, nu kan jag tala och jag vill alltid tala om honom som gjorde mig fri. Han som visade att synd hade inget med saken att göra, han som öppnade mina sinnen. Jag var döv och nästan stum.<br />---<br /><br />Jag tror att det finns en erfarenhet som många har, en mycket frustrerande upplevelse när någon inte vill lyssna när vi talar till dem. Det är något väldigt viktigt som vi vill säga men ändå vill ingen lyssna. Nästan som när pojken i sagan ville varna för vargen men ingen förstod att han menade allvar.<br /><br />Kanske har vi tystats av andra människors hånfullhet eller likgiltighet. Kanske var någon alltför stressad för att orka lyssna när vi ville berätta. I vissa lägen är det mycket förnedrande och till och med kränkande att inte bli lyssnad till.<br /><br />Många av oss har också varit med om att såras av andras mer eller mindre genomtänkta ord, tanklöst eller elakt har vi fått höra förolämpningar eller hån.<br />När detta drabbar ett barn blir resultatet ofta att hon börjar bygga en skyddsmur omkring sig. Ett skydd mot hårda, oförstående ord, ett skydd mot att bli bortstött eller negligerad. Ett skal mot omgivningen som var för hård och grym.<br />Men problemet med murar och skal är att de fungerar åt båda hållen. Skyddet blev till ett fängelse, muren stängde inte bara ute, utan stängde också in oss själva. Dövheten blev skyddet mot omgivningen men den ledde också till stumheten, vår egen oförmåga att uttrycka vad vi bär inom oss.<br />Och även om vi inte har varit med om detta så lever vi alla i en högljudd kultur som låter ord och toner, dokusåpor och reklam, nyheter och rysare strömma över oss så att vi blir döva för det verkligt viktiga, de stilla susningarna som kan föra Guds ord till oss.<br /><br />Här möter vi nu någon som bryter genom detta skal. Någon som vill och kan hjälpa oss till öppenhet, någon som krossar den skyddsmur vi byggt upp med den enda kraften som kan sådant. Kärlekens ömsinthet, med en smekande hand vidrör han oss, öppnar våra sinnen på nytt och går med oss framåt. Hans öppnande kraft och Hans närvaro blir vårt nya skydd inför de vassa sårande orden och den blir till den modskapande kraft som gör att vi vågar uttrycka oss. Visa det vi bär inom oss, säga det vi tycker och göra det vi känner är sant och riktigt.<br /><br />Så kan Kristus göra oss fria.<br />Han befriar oss genom förlåtelsen för allt som blev fel eller bristfullt. Den som gör oss fria från grämelse och skulden som håller oss fast i det förflutna och som hindrar oss att leva i nuet. Kristus ger oss syndernas förlåtelse, den som kan hjälpa oss att bli fria från det förgångnas slaveri. Nyckeln som öppnar vägen framåt genom att Gud tar allt det trasiga och misslyckade med in i förlåtelsens och glömskans hav.<br /><br />Den andra delen av befrielsen som han vill ge oss, är friheten från ensamhet och modlöshet. Frihet från tomhetskänslan i livet då vi vet att vi inte går ensamma livet fram, att Kristus bär oss genom svåra tider och delar de goda tiderna med oss. Jesus säger "jag är med er alla dagar till tidens slut."<br /><br />Det tredje är hoppet som är friheten från oron inför framtiden. Och budskapet till oss är att det finns en gräns och ett slut på ondska och lidande, detta ska inte råda för alltid. Bomber ska inte alltid falla och människor ska en dag sluta att skada och döda varandra. Framtiden är trots allt ljus och god. ”Efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”.<br /><br />och allt detta leder till att vi kan leva i nuet, ta vara på våra liv, leva här och nu i engagemang för våra medmänniskor...<br /><br /><br />Inlevelseövning i berättelsen i Matteus evangelium i bibeln 7:31-37Anders Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16836882910747135145noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-948511414823208074.post-40474297568839972562007-07-02T05:28:00.000-07:002007-07-02T05:30:49.726-07:00Ny blogg; Min skrivarverkstadAtt skriva är nödvändigt, ja åtmistone att formulera sig och reflektera över det vi är med om. När vi sätter ord på tillvaron och våra upplevelser börjar vi förstå dem.Anders Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16836882910747135145noreply@blogger.com0