Johannes döparen sitter i sitt fängelse, men det är inte bara de tjocka murarna, mörkret och kylan som plågar honom. Instängdheten och ofriheten äter upp hans förtröstan och lugn, nöter ner hans starka engagemang och tilliten börjar rinna som sand mellan fingrarna. Och problemet som stör honom mer än allt är att han som skulle komma är inte som han borde.
Inte som Johannes hade förväntat att han skulle vara. Oron växer allt starkare i Johannes hjärta: har jag kastat bort mitt liv för fel sak? Är allt förlorat ändå, trots att jag vågade satsa allt på min tro och på Guds vägar?
Tvivlets mörka nedbrytande sida förmörkar Johannes sinnen, han tvivlar på sig själv och allt han gjort, tvivlar på att han valde rätt sätt att leva sitt liv, tvivlar på att han såg klart nog, att han hörde rätt. Han tvivlar på att det var Jesus som var den som skulle komma.
Johannes ser sig själv vid Jordanflodens strand, den väderbitna gestalten med sitt långa hår och skägg, klädd i kamelhår, han hör sin egen röst ropa och skrika av vrede och kärlek, ”Omvänd er! Himmelriket är nära!” … ”Jag döper i vatten men Han som kommer efter mig ska döpa er i helig ande och eld. Han ska ha kastskoveln i handen och ska rensa den tröskade säden, samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar”. ur Matt 3: 11-12.
Så var det jag predikade i öknen, tänker Johannes, predikade om en som skulle döma och rensa, gå fram med kraft och styrka. En reningseld och en rensningsaktion tänkte jag mig, så att de goda kunde skiljas från de onda, det fanns chans att omvända sig men den tiden skulle snart ta slut, det var nu eller aldrig, nu gällde det att leva rättfärdigt, bära god frukt, följa lagen och buden. Och de som valde att omvända sig döpte Johannes i flodens vatten.
Johannes tänker på sina ord till folket och sedan på allt vad han hört om Jesus. Det stämmer inte, – det stämmer inte alls! Skulle allt kunna vara annorlunda än jag trodde, eller var det ändå inte han??
Mörkret i fängelsehålan får honom att grubbla, han har tid att tänka och försöka förstå. Till slut lyckas har smuggla ut sin fråga. Hans lärjungar tar med sig frågan ända fram till Jesus själv. ”Är Du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?”
Orden från Jesus är enkla, ”berätta för Johannes vad ni hör och ser”. Vad Jesus säger och gör, där finns svaret på frågan. ”Blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.”
Där Jesus går fram befrias människor på alla möjliga tänkbara och otänkbara sätt. Han låter en helande ström av befriande kärlek flöda, han upprättar, ger människor mod och inspiration, ger handlingskraft och hjälper var och en att se sina egna gåvor. När Jesus går fram sker motsatsen till förtryck och förnedring med människor. Visst går han till rätta med vissa, kritiserar dem som vill lägga tunga bördor på människor eller styra dem med maktspråk… Men han delar inte upp människor i olika grupper av goda eller onda, innanför eller utanför, acceptabla eller oacceptabla. Han möter alla med kärlek. Inkluderar alla, utan gräns.
Det som Johannes förväntade sig kom aldrig, som en i raden av gammaltestamentliga profeter tänkte han att den enda vägen till räddning fanns i dom, omvändelse och liv enligt Guds lagar. Och att de som inte kunde klara av att leva gott nog avskiljdes från de heliga, stöttes ut. Så skulle det utvalda folket kunna räddas, genom uppdelning och åtskiljande, genom avgränsning och murbyggen.
Jesus kommer med något helt nytt, en ny modell och ny väg fram mot människors befrielse och liv, en väg av kärlek och förlåtelse som aldrig tar slut och därför får inte Johannes ihop det. Trots att han var den som förberedde folket, beredde vägen för den som skulle komma så hade han i grund och botten ingen aning om allt det nya som Kristus kom med.
Hur skulle han kunna det? Inte ens idag har vi helt och hållet insett det revolutionära och livsförvandlande som Kristus kom med, den gränslösa villkorslösa kärleken som möter var och en av oss med en värme som skulle tina upp det mest nedfrusna människohjärta om vi bara kunde ta till den till oss, Guds kärleks kraft.
Johannes i fängelsets mörker fick svar på sin fråga, han fick se något han inte förväntade, höra om en person som inte var som han hade trott. Vi vet inte hur han reagerade, bibeln säger ingenting om det, vi får bara höra om hans avrättning i ett senare kapitel.
Men jag tänker mig att Johannes ändå förstod till slut. Att han anade att det kunde vara sant att Jesus var den som skulle komma med befrielse åt alla som ville ta emot honom.
Kanske var det så att Johannes till sist tvivlade på sitt eget tvivel, att han hittade tvivlets goda sida som är att ha en öppen hållning till livet och det som sker. Att kunna ompröva sina tankar och föreställningar, hitta nya sätt att förstå Gud och vad som är viktigt i livet. Tvivlet som hjälper oss att utvecklas i vår tro så att vi inte stagnerar, det goda tvivlet hjälper oss att hålla tron levande och frisk. Ingen av oss har ju hela sanningen, vi är alla på väg och det finns alltid mer att upptäcka. Gud är alltid större än någon människa kan förstå och fatta.
Johannes fick bereda vägen för någon som var helt annorlunda än han själv hade trott, någon som kom med något som var så nytt att ingen hade sett något liknande.
(Läs om den bibliska gestalten Johannes döparen bl.a. i Matteusevangeliet kap 11 och Lukasevangeliet kap 3)
onsdag 17 december 2008
onsdag 27 februari 2008
en natt i rom
Natten håller på att lägga sig över den stora staden, imperiets huvudstad, och dagen är slut.
Men i ett fängelse i staden Rom sitter en man vid ett fladdrande ljus och skriver. Han doppar pennan i bläcket och ristar in sina ord i papyrusen.
Ett ögonblick ser han upp och förlorar sig i tankar och minnen. Han vet att tiden kan vara kort, vilken stund som helst kan budet komma om att han själv ska avrättas. Döden kan vara nära.
Utanför hörs skramlet från soldaten som vaktar, den romerske soldaten vilar men är klarvaken. Det är hårda tider, rykten går om martyrer som dött på Colosseum och andra som korsfästs, överallt förföljs de som inte tillber Kejsaren över allt annat.
Nu sitter han där och försöker skriva, fånga in vad som är det viktigaste av allt, det som han vill förmedla till församlingen borta i Filippi. Men rädslan ligger nära, han ber och grubblar och skriver igen. Han skriver så mycket han orkar för att inte något ska tappas bort, glömmas av allt det viktiga. Och nu är allt snart förbi. Vad ska bli kvar av allt han gjorde, ska någonting kommas ihåg? Hans namn är Paulus.
Paulus låter minnena komma medan han går runt i sin lilla cell, den första tiden var våldsam.Han ser sig själv som ung försvarare av den sanna tron, den judiska, han gick till storms mot alla nya påfund och den värsta var den nya kristendomen som höll på att växa sig stark. Han blev en av dem som förföljde de första kristna. Det var på den tiden han kallades Saul.Han skulle aldrig glömma den hemska dagen då Stefanos stenades till döds utanför Jerusalem. Då hade han stått där och varit glad. Ännu en fiende till den rätta läran var undanröjd. Men glädjen blandades med en riktigt otäck känsla. En människa hade dödats, en av Guds goda avbilder, och tänk om han hade haft rätt. Om han stod på Guds sida?
Men han kastade av sig tankarna och gav sig iväg för att rensa ut alla kristna han kunde hitta.Några dagar senare gav sig Saul tankfull iväg på vägen till Damaskus för att leta reda på fler kristna, de som kallades ”Vägen”. De skulle tvingas ge upp sin tro eller dödas. Men där på vägen hände det som skulle förändra hela hans liv. Han red fram på vägen i hettan och dammet, allt verkade som vanligt och de började närma sig staden. Då plötsligt blev han bländad av ett starkt ljus som omslöt honom, han föll ner på marken. Och då kom rösten: Saul, Saul varför förföljer du mig?” Förvirrad och blind frågar han ”Vem är du??” o svaret kom: ”Jag är Jesus, den du förföljer, stig upp och gå in i staden så ska du få veta vad du ska göra”.
Förblindad leds han in i staden, och där tas han om hand av just dem som han skulle förfölja. De kristna sköter om honom, ber för honom och vårdar honom.Och redan några dagar senare står han o talar för allt folket: Jesus är Guds son! Sedan började Paulus med samma energi sprida tron på Jesus som han hade försökt att motverka den tidigare. Han reste och predikade, bildade församlingar och organiserade, skrev brev och samtalade med dem som hade gått tillsammans med Jesus själv. Han blev den som spred tron utanför det judiska folket för första gången. Han var missionär och kom med det befriande budskapet till alla som ville höra, budkap om upprättelse och förlåtelse, om kärlek och hopp, om allas lika värde och hoppet om ett evigt liv.
Men nu är det snart slut, han sitter i sitt fängelse och våndas. Vad blev det av allt jag gjort? Han tänkte på församlingarna med alla sina problem och konflikter, på förföljelserna och morden. Men så kom han också på att tänka på hur kristendomen hade förändrat världen. Nu kunde man inte döda änkor och barn längre, de fattiga fick hjälp och kvinnor var lite friare. Det fanns människovärde och respekt för varje människa som sakta började växa fram. Det skulle kunna leda långt, om bara…Skulle det få fortsätta, eller var allt förgäves? Allt som han hade gjort och påbörjat? Han fylldes av oro och ångest i sin cell.
Men så tog han fram pennan igen, och som så ofta förut märkte han att orden han skrev hjälpte honom att inse vad han trodde och tänkte, och att orden gav honom tröst.Bara en sak fanns kvar så spelade det ingen roll med allt det andra, bara människor har kunskapen om Kristus Jesus så att de kan leva tillsammans med honom. Allt det andra spelar ingen roll, jag kan kasta det på sophögen, skriver han.
Så funderar han igen: men bara inte den gamla tron kommer tillbaka; tron att man måste vara perfekt för att duga. För det var ju så de trodde. Bara om man kunde leva efter alla hundratals bud och regler, stadgar och förbud, först då kunde Gud älska oss. Då kunde man bli rättfärdig, men det är ju omöjligt.
När vi tror, litar på Gud och allt som Jesus har gjort för oss, då vet vi att Gud accepterar oss gör oss rättfärdiga, låter oss veta att vi duger. Och då kan vi börja lära oss att leva mer och mer kärleksfullt, störst av allt är ju kärleken. Det var ju det jag ville säga och då kan vi lita på, att Gud tar emot oss, ger oss priset som är det eviga livet.
Han vässar pennan med en kniv, doppar och fortsätter att skriva:Nu glömmer jag det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig …för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.
Han satte punkt.
Lade sig på britsen och somnade lugnt.
Snart skulle solen gå upp till en ny dag i Rom.
Men i ett fängelse i staden Rom sitter en man vid ett fladdrande ljus och skriver. Han doppar pennan i bläcket och ristar in sina ord i papyrusen.
Ett ögonblick ser han upp och förlorar sig i tankar och minnen. Han vet att tiden kan vara kort, vilken stund som helst kan budet komma om att han själv ska avrättas. Döden kan vara nära.
Utanför hörs skramlet från soldaten som vaktar, den romerske soldaten vilar men är klarvaken. Det är hårda tider, rykten går om martyrer som dött på Colosseum och andra som korsfästs, överallt förföljs de som inte tillber Kejsaren över allt annat.
Nu sitter han där och försöker skriva, fånga in vad som är det viktigaste av allt, det som han vill förmedla till församlingen borta i Filippi. Men rädslan ligger nära, han ber och grubblar och skriver igen. Han skriver så mycket han orkar för att inte något ska tappas bort, glömmas av allt det viktiga. Och nu är allt snart förbi. Vad ska bli kvar av allt han gjorde, ska någonting kommas ihåg? Hans namn är Paulus.
Paulus låter minnena komma medan han går runt i sin lilla cell, den första tiden var våldsam.Han ser sig själv som ung försvarare av den sanna tron, den judiska, han gick till storms mot alla nya påfund och den värsta var den nya kristendomen som höll på att växa sig stark. Han blev en av dem som förföljde de första kristna. Det var på den tiden han kallades Saul.Han skulle aldrig glömma den hemska dagen då Stefanos stenades till döds utanför Jerusalem. Då hade han stått där och varit glad. Ännu en fiende till den rätta läran var undanröjd. Men glädjen blandades med en riktigt otäck känsla. En människa hade dödats, en av Guds goda avbilder, och tänk om han hade haft rätt. Om han stod på Guds sida?
Men han kastade av sig tankarna och gav sig iväg för att rensa ut alla kristna han kunde hitta.Några dagar senare gav sig Saul tankfull iväg på vägen till Damaskus för att leta reda på fler kristna, de som kallades ”Vägen”. De skulle tvingas ge upp sin tro eller dödas. Men där på vägen hände det som skulle förändra hela hans liv. Han red fram på vägen i hettan och dammet, allt verkade som vanligt och de började närma sig staden. Då plötsligt blev han bländad av ett starkt ljus som omslöt honom, han föll ner på marken. Och då kom rösten: Saul, Saul varför förföljer du mig?” Förvirrad och blind frågar han ”Vem är du??” o svaret kom: ”Jag är Jesus, den du förföljer, stig upp och gå in i staden så ska du få veta vad du ska göra”.
Förblindad leds han in i staden, och där tas han om hand av just dem som han skulle förfölja. De kristna sköter om honom, ber för honom och vårdar honom.Och redan några dagar senare står han o talar för allt folket: Jesus är Guds son! Sedan började Paulus med samma energi sprida tron på Jesus som han hade försökt att motverka den tidigare. Han reste och predikade, bildade församlingar och organiserade, skrev brev och samtalade med dem som hade gått tillsammans med Jesus själv. Han blev den som spred tron utanför det judiska folket för första gången. Han var missionär och kom med det befriande budskapet till alla som ville höra, budkap om upprättelse och förlåtelse, om kärlek och hopp, om allas lika värde och hoppet om ett evigt liv.
Men nu är det snart slut, han sitter i sitt fängelse och våndas. Vad blev det av allt jag gjort? Han tänkte på församlingarna med alla sina problem och konflikter, på förföljelserna och morden. Men så kom han också på att tänka på hur kristendomen hade förändrat världen. Nu kunde man inte döda änkor och barn längre, de fattiga fick hjälp och kvinnor var lite friare. Det fanns människovärde och respekt för varje människa som sakta började växa fram. Det skulle kunna leda långt, om bara…Skulle det få fortsätta, eller var allt förgäves? Allt som han hade gjort och påbörjat? Han fylldes av oro och ångest i sin cell.
Men så tog han fram pennan igen, och som så ofta förut märkte han att orden han skrev hjälpte honom att inse vad han trodde och tänkte, och att orden gav honom tröst.Bara en sak fanns kvar så spelade det ingen roll med allt det andra, bara människor har kunskapen om Kristus Jesus så att de kan leva tillsammans med honom. Allt det andra spelar ingen roll, jag kan kasta det på sophögen, skriver han.
Så funderar han igen: men bara inte den gamla tron kommer tillbaka; tron att man måste vara perfekt för att duga. För det var ju så de trodde. Bara om man kunde leva efter alla hundratals bud och regler, stadgar och förbud, först då kunde Gud älska oss. Då kunde man bli rättfärdig, men det är ju omöjligt.
När vi tror, litar på Gud och allt som Jesus har gjort för oss, då vet vi att Gud accepterar oss gör oss rättfärdiga, låter oss veta att vi duger. Och då kan vi börja lära oss att leva mer och mer kärleksfullt, störst av allt är ju kärleken. Det var ju det jag ville säga och då kan vi lita på, att Gud tar emot oss, ger oss priset som är det eviga livet.
Han vässar pennan med en kniv, doppar och fortsätter att skriva:Nu glömmer jag det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig …för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.
Han satte punkt.
Lade sig på britsen och somnade lugnt.
Snart skulle solen gå upp till en ny dag i Rom.
onsdag 5 december 2007
Hungerns ansikten...
Hungern slet i hennes tarmar, den grävde och sög, en smärta av tomhet och brist växte mer och mer. Snart nu måste hon bara ha mat, bröd, något att äta, vad som helst!
Hon hade vandrat med sitt barn på ryggen genom ökentrakterna ända hit, bara för att få något att äta. Det rök av damm efter henne där hon gick i den torra sanden. Barnet kved tyst. Förtvivlan och dödsskräck kom över henne men hon stod emot, kämpade för att inte ge upp, orka gå vidare, bakom nästa krök kanske… Huvudet bultade, hon kände sig som en enda stor brist och saknad, en längtan. En hunger.
Hon föll ner på den torra marken, tårar rann utmed hennes kinder. Fantasibilder av nybakat doftande bröd dök upp, känslan av det smuliga mjuka innandömet och den hårdare ytan, rågbrödets kraftiga mörka smak. Och friskt vatten, rinnande svalt, gott, uppfriskande, törstsläckande. Det livsnödvändiga vattnet och brödet som ger näring och kraft, som låter mig överleva, leva. Gud, bad hon upp mot himlen, Gud förbarma dig över oss. Ge oss bröd för vår hunger!
Samtidigt satt en utmärglad flicka och frös i ett hus på Storgatan. Anorexian hade tagit sitt fasta grepp om henne. I spegeln såg hon fetma, svällande köttigt fett, dallrande lår och mage. Men allt det fanns bara i hennes fantasier. Benen var så tunna att de skulle kunna gå av när som helst som en tändsticka, armbågarna och knäna var som knölar på de spinkiga lemmarna. Revbenen var lätträknade och hennes kantiga axlar och skulderblad stack ut som vassa pilar. Jag måste banta, tänkte hon, bara jag blir smal och vacker så kommer dom att tycka om mig, älska mig. Vilja ha mig med. Jag längtar så mycket efter att bli omtyckt, att bli älskad. Att hon ska se mig med den där kärleksblicken. Jag hungrar efter att bli sedd och älskad, finns det något bröd för min hunger?
Chipspåsarna tog upp en hel vägg i affären, ungefär 10-15 meter, alldeles bredvid fanns den långa väggen med de små plexiglasboxarna med lösgodis, de röda gelehallonen och de svarta lakritsbåtarna glänste matt i lysrörsskenet. Chokladdoppade sockerbitar, vingummin, lakritskonfekt och gelefiskar, långa rader av godis lockade honom. Och bakom dem, på väg till kassan stod en vägg full av chokladkakor och finare chokladaskar med guld och porträtt av kungen och drottningen. Mannen fyllde sin kundkorg med godis och choklad. Han vandrade hem, tog gångstigen mellan husen till den lilla lägenheten där tv:n var hans enda sällskap.
Men hungern inom honom blev bara tillfälligt dövad av det kletiga sockret och den smältande kladdiga chokladen. Bara för en liten stund kunde han fly in i tv:ns flimrande fantasi av våld och sex, romantik och dokusåpor. Hungern, längtan och saknaden var snart tillbaka igen. Finns det något bröd för min hunger efter kontakt och sällskap, ömhet och värme, hans tankar snurrade i den långa ödsliga natten.
Finns det något bröd för min hunger?
Natten började gå mot gryning när pojken klev upp på stolen med snaran kring halsen. Den tomma förtvivlan hittade ingen tröst, allt var meningslöst och tomt, ödsligheten hade grävt ur hans självförtroende till dess ingenting var kvar, han hade ätits upp inifrån. Minnesbilderna kom tillbaka igen, han såg de hånskrattande mobbarna, hennes himlande med ögonen då han tafatt förklarade sin kärlek, lärarens giftiga ironi över en missuppfattning och några stavfel. Skammen grep honom: jag duger inte, ingen kan tycka om mig. Tomheten och sorgen pressade hans hjärta. Ingen fanns kvar, han var helt ensam.
Tänk om någon hade gillat mig, skrattat med mig istället för åt mig. Tänk om någon hade sett mig, ställt upp för mig.
Saknaden blev för mycket, han kunde inte se någon utväg, ingen möjlighet att få det hans hjärta saknade så att det gjorde ont. Den outhärdliga hungern, och inget bröd fanns som kunde mätta den, tänkte han. Ett djupt andetag, kolla snaran, sparka undan stolen...
Poliskvinnan var på väg hem efter nattskiftet. Hon vandrade trött genom de isiga tomma gatorna på väg till sin hyreslägenhet, in mellan husen. Det var då hon såg honom genom fönstret. Pojken stod och balanserade på en stol med tårarna rinnande utmed kinderna. Var det inte en snara runt hans hals. Snabbt rusade hon in genom den olåsta dörren och fångade honom i sina armar. Sakta, sakta lyckades hon lirka av snaran medan hon vaggade honom som ett litet barn, så ja, så ja.
Det finns ett bröd, viskade hon i hans öra. Livets bröd, vi behöver bara ge det till varandra, vi kan hjälpa varann. Din hunger har ett svar.
Hungern slet i hans tarmar, den grävde och sög, en smärta av tomhet och brist växte mer och mer. Snart nu måste han bara ha mat, bröd, något att äta, vad som helst. Han hade varit i öknen i 40 dagar och 40 nätter utan mat. Han hade gått ut hit för att bestämma sig, göra sitt val. Och frestelserna kom:
Rösten talade till honom: "Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd" Jesus svarade: "Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun."
Rösten sade: "Alla riken i världen och all världens härlighet ska jag ge dig om du faller ner och tillber mig" Då sade Jesus till honom: "Gå din väg satan. Det står ju skrivet: Herren din Gud ska du tillbe, och endast honom ska du dyrka."
(Matt 4:1-11).
Det är näringen som ger evigt liv, att vara nära den som är själva livet. Han som är livets bröd.
Hon hade vandrat med sitt barn på ryggen genom ökentrakterna ända hit, bara för att få något att äta. Det rök av damm efter henne där hon gick i den torra sanden. Barnet kved tyst. Förtvivlan och dödsskräck kom över henne men hon stod emot, kämpade för att inte ge upp, orka gå vidare, bakom nästa krök kanske… Huvudet bultade, hon kände sig som en enda stor brist och saknad, en längtan. En hunger.
Hon föll ner på den torra marken, tårar rann utmed hennes kinder. Fantasibilder av nybakat doftande bröd dök upp, känslan av det smuliga mjuka innandömet och den hårdare ytan, rågbrödets kraftiga mörka smak. Och friskt vatten, rinnande svalt, gott, uppfriskande, törstsläckande. Det livsnödvändiga vattnet och brödet som ger näring och kraft, som låter mig överleva, leva. Gud, bad hon upp mot himlen, Gud förbarma dig över oss. Ge oss bröd för vår hunger!
Samtidigt satt en utmärglad flicka och frös i ett hus på Storgatan. Anorexian hade tagit sitt fasta grepp om henne. I spegeln såg hon fetma, svällande köttigt fett, dallrande lår och mage. Men allt det fanns bara i hennes fantasier. Benen var så tunna att de skulle kunna gå av när som helst som en tändsticka, armbågarna och knäna var som knölar på de spinkiga lemmarna. Revbenen var lätträknade och hennes kantiga axlar och skulderblad stack ut som vassa pilar. Jag måste banta, tänkte hon, bara jag blir smal och vacker så kommer dom att tycka om mig, älska mig. Vilja ha mig med. Jag längtar så mycket efter att bli omtyckt, att bli älskad. Att hon ska se mig med den där kärleksblicken. Jag hungrar efter att bli sedd och älskad, finns det något bröd för min hunger?
Chipspåsarna tog upp en hel vägg i affären, ungefär 10-15 meter, alldeles bredvid fanns den långa väggen med de små plexiglasboxarna med lösgodis, de röda gelehallonen och de svarta lakritsbåtarna glänste matt i lysrörsskenet. Chokladdoppade sockerbitar, vingummin, lakritskonfekt och gelefiskar, långa rader av godis lockade honom. Och bakom dem, på väg till kassan stod en vägg full av chokladkakor och finare chokladaskar med guld och porträtt av kungen och drottningen. Mannen fyllde sin kundkorg med godis och choklad. Han vandrade hem, tog gångstigen mellan husen till den lilla lägenheten där tv:n var hans enda sällskap.
Men hungern inom honom blev bara tillfälligt dövad av det kletiga sockret och den smältande kladdiga chokladen. Bara för en liten stund kunde han fly in i tv:ns flimrande fantasi av våld och sex, romantik och dokusåpor. Hungern, längtan och saknaden var snart tillbaka igen. Finns det något bröd för min hunger efter kontakt och sällskap, ömhet och värme, hans tankar snurrade i den långa ödsliga natten.
Finns det något bröd för min hunger?
Natten började gå mot gryning när pojken klev upp på stolen med snaran kring halsen. Den tomma förtvivlan hittade ingen tröst, allt var meningslöst och tomt, ödsligheten hade grävt ur hans självförtroende till dess ingenting var kvar, han hade ätits upp inifrån. Minnesbilderna kom tillbaka igen, han såg de hånskrattande mobbarna, hennes himlande med ögonen då han tafatt förklarade sin kärlek, lärarens giftiga ironi över en missuppfattning och några stavfel. Skammen grep honom: jag duger inte, ingen kan tycka om mig. Tomheten och sorgen pressade hans hjärta. Ingen fanns kvar, han var helt ensam.
Tänk om någon hade gillat mig, skrattat med mig istället för åt mig. Tänk om någon hade sett mig, ställt upp för mig.
Saknaden blev för mycket, han kunde inte se någon utväg, ingen möjlighet att få det hans hjärta saknade så att det gjorde ont. Den outhärdliga hungern, och inget bröd fanns som kunde mätta den, tänkte han. Ett djupt andetag, kolla snaran, sparka undan stolen...
Poliskvinnan var på väg hem efter nattskiftet. Hon vandrade trött genom de isiga tomma gatorna på väg till sin hyreslägenhet, in mellan husen. Det var då hon såg honom genom fönstret. Pojken stod och balanserade på en stol med tårarna rinnande utmed kinderna. Var det inte en snara runt hans hals. Snabbt rusade hon in genom den olåsta dörren och fångade honom i sina armar. Sakta, sakta lyckades hon lirka av snaran medan hon vaggade honom som ett litet barn, så ja, så ja.
Det finns ett bröd, viskade hon i hans öra. Livets bröd, vi behöver bara ge det till varandra, vi kan hjälpa varann. Din hunger har ett svar.
Hungern slet i hans tarmar, den grävde och sög, en smärta av tomhet och brist växte mer och mer. Snart nu måste han bara ha mat, bröd, något att äta, vad som helst. Han hade varit i öknen i 40 dagar och 40 nätter utan mat. Han hade gått ut hit för att bestämma sig, göra sitt val. Och frestelserna kom:
Rösten talade till honom: "Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd" Jesus svarade: "Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun."
Rösten sade: "Alla riken i världen och all världens härlighet ska jag ge dig om du faller ner och tillber mig" Då sade Jesus till honom: "Gå din väg satan. Det står ju skrivet: Herren din Gud ska du tillbe, och endast honom ska du dyrka."
(Matt 4:1-11).
Det är näringen som ger evigt liv, att vara nära den som är själva livet. Han som är livets bröd.
torsdag 27 september 2007
Vägen hem
Jag kan se honom komma på grusvägen, han springer, rusar framåt så att dammet yr och småstenar flyger genom luften. Han springer så att han blir andfådd och hela hans ansikte lyser av glädje. Gamla gubben springer! Springer som en sprinter, en hundrameterslöpare i full karriär, är det verkligen riktigt att en gammal man ska springa på det sättet, vad kan det vara som får honom att öka farten så att manteln flaxar och skägget vajar i fartvinden. Varför springer han på ett sådant sätt? Det ser inte riktigt värdigt ut, inte manligt på något sätt. Men han struntar i det, han ångar vidare bort mot vägkröken, stegen dunkar och slår, svetten börjar rinna i det varma solskenet eller är det tårar på hans kinder?
Men det är något mer som hörs. Kan det vara sant? Det låter som om han skrattar.
Jag hade gett mig iväg. Lämnat det trista och gråa vardagslivet, det instängda familjelivet med hela sin förkvävande ombonade tomtebolycka. Tagit min del av arvet, slagit mig fri.
Hur ska man annars hitta någon frihet i livet? Var finns den plats där jag kan vara mig själv och slippa alla roller som människor stoppar in mig i, var ska jag hitta en plats där allt det jag gjort och sagt inte vänds emot mig, där jag kan börja om, vara mig själv. Där jag kan gå min väg och göra mina egna val, skapa mitt eget liv genom att gå det själv. Där jag kan strunta i alla andra och bara tänka på mig själv.
Men jag var orolig: Bara det inte blir fel nu! Tänk om jag gör bort mig, blir hånad och utskrattad, tänk om det blir sjufalt värre därute…
Det blev ännu värre än jag hade fruktat, nu var jag helt vilse istället, förlorad. Jag blev den förlorade sonen. Vad var det som hade hänt? Hur hade jag kommit så vilse?
Länge hade jag ingen aning om vad det var som saknades. Det var bara som ett tomrum långt inne i mitt hjärta, en saknad. Vem, undrade jag, är det som fyller hela min tillvaro med sin frånvaro? Vad är det som fattas mig? Jag skakade av mig tankarna, det gick ganska lätt.
När jag hade pengar kvar var det inga problem alls, jag festade med alla som ville, men hela tiden fanns tomheten som eftersmak. Och ännu tydligare blev det när pengarna började sina och festkamraterna försvann i takt med pengarna.
Då försökte jag tysta tankarna på andra sätt, jag koncentrerade mig på vardagslivets praktiska bekymmer och lät dem fylla hela dagen.
Men till slut kom jag till besinning. Ett underligt ord, besinning, att besinna sig – det är ungefär som att bli nykter och se allt omkring sig lite klarare, att släppa illusionerna om livet och se mer av verkligheten. Att sakta ner och stanna upp. Att verkligen lyssna till vad alla sinnena säger, det är att besinna sig. Och jag såg att jag jagar efter något som aldrig kan hinnas upp eller fångas in. Då såg jag att det var en flykt jag var ute på och inte en väg till friheten.
Det var egentligen inte det att jag lämnat hemmet och familjen utan något annat. Självtillräckligheten och hänsynslösheten mot alla andra. Försöket att fly från mig själv genom att vara någon som jag inte är.
Tänk att det behövdes en allvarlig kris för att jag äntligen skulle stanna upp i mitt jagande efter vind, hungern och nöden som blev övermäktig. Först då började jag inse något som andra kanske kan se hur lätt som helst. Jag behövde hjälp. Jag klarade inte av att rädda mig själv ut ur mina egna inkrökta tankar som gick runt runt i sin egen bana, de djupa hjulspåren som jag inte kunde komma ur på egen hand.
Senare har jag fattat att ingen av oss kan leva totalt oberoende eller klara sig själv. Varje dag är det andra människors tjänster som gör livet möjligt att leva, bagarna som gör vårt bröd och vänner som gör livet meningsfullt.
Men krisen krossade mig, det blev inte mycket kvar av mig som skulle kunna släpa sig tillbaka till livets ursprung och källa.
När jag långsamt gick på vägen hemåt märkte jag att jag hela tiden rabblade på några ord. Jag förberedde mitt livs viktigaste tal, jag skulle uttrycka ett budskap som skulle avgöra hela mitt liv, fram och tillbaka rabblade jag orden som jag hoppades skulle kunna påverka honom. Inte göra honom glad eller låta mig bli ett barn i huset, nej, men att få ett jobb, ett litet utrymme där jag kunde överleva en tid, en plats att vila mitt huvud. Jag rabblade ”Far jag har syndat mot himlen och mot dig…jag är inte längre värd att kallas din son… Låt mig få gå som en av dina daglönare” Det var ett långt och vackert tal tyckte jag. Ett tal som borde röra hjärtat på honom även om han säkert skulle vara arg och vilja ge igen, hämnas på mig som slösat bort så mycket. Straffa mig som hade förkastat honom. Jag tänkte över hur ofta vi människor fylls av lust att hämnas, att ge igen mot den som gjort oss själva eller andra illa. Hårdare straff, längre tid i fängelserna, varför skulle han vara annorlunda?
Jag börjar närma mig hemmet nu, nervositeten ökar mer och mer, jag präntar in talet i mitt minne och går tveksamt vägen fram, upp för kullen, runt kröken…
Jag kan se honom komma på grusvägen, men han springer, rusar framåt så att dammet yr och småstenar flyger genom luften. Han springer så att han blir andfådd och hela hans ansikte lyser av glädje. Varför springer han så? Svetten börjar rinna i det varma solskenet eller är det tårar på hans kinder? Men det är något mer som hörs. Kan det vara sant? Det låter som om han skrattar. Och han avbröt mig, jag fick aldrig chansen att hålla mitt långa tal.
Han tog emot mig med öppen famn precis som jag är. Med allt mitt svek och mina misslyckanden, med både mina goda och dåliga sidor. Han mötte mig med en villkorslös kärlek som jag aldrig mött någon annanstans.
Bara hos Gud själv.
Som en mor tröstar sitt barn tar Gud mig i famnen, tröstar och upprättar, där finns inte ens skuggan av en förebråelse eller tal om straff, bara kärleken som ställer till med fest.
Den villkorslösa kärleken som förlåter allt och
Men brodern då, han som stannade hemma?
Han som hade blivit så hemmablind och börjat ta allt för givet, livet, maten på bordet, kärleken, finns det någon chans för honom? Jag vet inte,
Men det beror på honom själv, Guds famn är öppen för alla.
En berättelse inspirerad av "Berättelsen om den förlorade sonen" i Lukasevangeliet kap 15 v 11-32.
Men det är något mer som hörs. Kan det vara sant? Det låter som om han skrattar.
Jag hade gett mig iväg. Lämnat det trista och gråa vardagslivet, det instängda familjelivet med hela sin förkvävande ombonade tomtebolycka. Tagit min del av arvet, slagit mig fri.
Hur ska man annars hitta någon frihet i livet? Var finns den plats där jag kan vara mig själv och slippa alla roller som människor stoppar in mig i, var ska jag hitta en plats där allt det jag gjort och sagt inte vänds emot mig, där jag kan börja om, vara mig själv. Där jag kan gå min väg och göra mina egna val, skapa mitt eget liv genom att gå det själv. Där jag kan strunta i alla andra och bara tänka på mig själv.
Men jag var orolig: Bara det inte blir fel nu! Tänk om jag gör bort mig, blir hånad och utskrattad, tänk om det blir sjufalt värre därute…
Det blev ännu värre än jag hade fruktat, nu var jag helt vilse istället, förlorad. Jag blev den förlorade sonen. Vad var det som hade hänt? Hur hade jag kommit så vilse?
Länge hade jag ingen aning om vad det var som saknades. Det var bara som ett tomrum långt inne i mitt hjärta, en saknad. Vem, undrade jag, är det som fyller hela min tillvaro med sin frånvaro? Vad är det som fattas mig? Jag skakade av mig tankarna, det gick ganska lätt.
När jag hade pengar kvar var det inga problem alls, jag festade med alla som ville, men hela tiden fanns tomheten som eftersmak. Och ännu tydligare blev det när pengarna började sina och festkamraterna försvann i takt med pengarna.
Då försökte jag tysta tankarna på andra sätt, jag koncentrerade mig på vardagslivets praktiska bekymmer och lät dem fylla hela dagen.
Men till slut kom jag till besinning. Ett underligt ord, besinning, att besinna sig – det är ungefär som att bli nykter och se allt omkring sig lite klarare, att släppa illusionerna om livet och se mer av verkligheten. Att sakta ner och stanna upp. Att verkligen lyssna till vad alla sinnena säger, det är att besinna sig. Och jag såg att jag jagar efter något som aldrig kan hinnas upp eller fångas in. Då såg jag att det var en flykt jag var ute på och inte en väg till friheten.
Det var egentligen inte det att jag lämnat hemmet och familjen utan något annat. Självtillräckligheten och hänsynslösheten mot alla andra. Försöket att fly från mig själv genom att vara någon som jag inte är.
Tänk att det behövdes en allvarlig kris för att jag äntligen skulle stanna upp i mitt jagande efter vind, hungern och nöden som blev övermäktig. Först då började jag inse något som andra kanske kan se hur lätt som helst. Jag behövde hjälp. Jag klarade inte av att rädda mig själv ut ur mina egna inkrökta tankar som gick runt runt i sin egen bana, de djupa hjulspåren som jag inte kunde komma ur på egen hand.
Senare har jag fattat att ingen av oss kan leva totalt oberoende eller klara sig själv. Varje dag är det andra människors tjänster som gör livet möjligt att leva, bagarna som gör vårt bröd och vänner som gör livet meningsfullt.
Men krisen krossade mig, det blev inte mycket kvar av mig som skulle kunna släpa sig tillbaka till livets ursprung och källa.
När jag långsamt gick på vägen hemåt märkte jag att jag hela tiden rabblade på några ord. Jag förberedde mitt livs viktigaste tal, jag skulle uttrycka ett budskap som skulle avgöra hela mitt liv, fram och tillbaka rabblade jag orden som jag hoppades skulle kunna påverka honom. Inte göra honom glad eller låta mig bli ett barn i huset, nej, men att få ett jobb, ett litet utrymme där jag kunde överleva en tid, en plats att vila mitt huvud. Jag rabblade ”Far jag har syndat mot himlen och mot dig…jag är inte längre värd att kallas din son… Låt mig få gå som en av dina daglönare” Det var ett långt och vackert tal tyckte jag. Ett tal som borde röra hjärtat på honom även om han säkert skulle vara arg och vilja ge igen, hämnas på mig som slösat bort så mycket. Straffa mig som hade förkastat honom. Jag tänkte över hur ofta vi människor fylls av lust att hämnas, att ge igen mot den som gjort oss själva eller andra illa. Hårdare straff, längre tid i fängelserna, varför skulle han vara annorlunda?
Jag börjar närma mig hemmet nu, nervositeten ökar mer och mer, jag präntar in talet i mitt minne och går tveksamt vägen fram, upp för kullen, runt kröken…
Jag kan se honom komma på grusvägen, men han springer, rusar framåt så att dammet yr och småstenar flyger genom luften. Han springer så att han blir andfådd och hela hans ansikte lyser av glädje. Varför springer han så? Svetten börjar rinna i det varma solskenet eller är det tårar på hans kinder? Men det är något mer som hörs. Kan det vara sant? Det låter som om han skrattar. Och han avbröt mig, jag fick aldrig chansen att hålla mitt långa tal.
Han tog emot mig med öppen famn precis som jag är. Med allt mitt svek och mina misslyckanden, med både mina goda och dåliga sidor. Han mötte mig med en villkorslös kärlek som jag aldrig mött någon annanstans.
Bara hos Gud själv.
Som en mor tröstar sitt barn tar Gud mig i famnen, tröstar och upprättar, där finns inte ens skuggan av en förebråelse eller tal om straff, bara kärleken som ställer till med fest.
Den villkorslösa kärleken som förlåter allt och
Men brodern då, han som stannade hemma?
Han som hade blivit så hemmablind och börjat ta allt för givet, livet, maten på bordet, kärleken, finns det någon chans för honom? Jag vet inte,
Men det beror på honom själv, Guds famn är öppen för alla.
En berättelse inspirerad av "Berättelsen om den förlorade sonen" i Lukasevangeliet kap 15 v 11-32.
fredag 13 juli 2007
Nyansernas nödvändighet
Mörkrummets röda ljus var tänt, jag sänkte försiktigt ner fotopappret i framkallningsskålen. Då hände det som är så märkligt att se - varje gång. Bilden växte fram inför mina ögon, sakta mörknade de belysta ytorna och fram trädde hennes ansikte. Då var det dags att skölja av bilden och snabbt doppa ner den i fixeringsvätskan. Utan fixering är pappret fortfarande ljuskänsligt och pappret blir helsvart.
Att göra egna bilder från negativ som jag själv fotograferat var ett av mina stora intressen en gång i tiden, många långa kvällar och nätter gick åt för att få fram de svart-vita bilderna. Fortfarande kan jag känna den speciella lukten av framkallaren och fixet som fyller mörkrummet när jobbet pågår.
En svart-vit bild ska helst ha någon del som är helt svart och någon punkt som är klarvit, då framträder skärpan och djupet. Men det som gör själva bilden är nyanserna av grått. En bild i bara svart och vitt kan vara spännande som ett experiment eller en siluett, men för att se vem och vad bilden föreställer, för att det ska vara en bild som avbildar något av det vi ser omkring oss behövs nyanserna.
När vi växer upp och kommer in i tonåren skapar vi oss en bild eller tolkning av tillvaron som är svart-vit. Kanske behöver vi förenklingarna för att få en känsla av att förstå eller ha kontroll på omgivningen. Enkelheten hjälper oss att orientera oss, hitta något fast och tryggt i omvärlden. Människor och företeelser stoppas in i fack, allt delas upp i svart eller vitt, gott eller ont, bra eller dåligt, smart eller dumt. Kanske minns du, som jag, en tid då det alla svar var hittade och allt kändes klart, då du hade tagit ställning till alla frågor och då tillvaron var genomskinlig och förståelig?
Vi behöver nog den fasen i våra liv, vissa av oss behåller den längre än andra. Men till vuxenblivandet och till att vara student hör att lära sig nyansernas konst. Att kunna nå en djupare och mer sann förståelse av livet och tillvaron. Att se att vi inte lever i en svartvit värld utan snarare i en värld som är full av gråskimrande nyanser och perspektiv. Eller, för att lämna bilden från mörkrummet, en värld av miljoner färgnyanser och ett otal möjliga tolkningar av varje situation och företeelse.
Varje påstående som någon kommer med kan ifrågasättas och varje teori kan motsägas med hjälp andra teorier. Vi lever i en osäker värld där varje människa vi möter har både ljusa och mörka drag inom sig, där olika tro och livsfilosofi blandas och möter varann, där förändringarna går allt snabbare så att gårdagens sanning är dagens dåliga skämt. Och där allt kan tolkas på flera olika sätt.
Skiljelinjerna går inte längre mellan kyrkor, partier eller grupper utan rakt igenom dem. Och de går mellan dem som kan se sin egen uppfattning som en tolkning av flera möjliga och dem som tror sig ha sanningen själva. Det går mellan dem som vill ha dialog och dem som vill omvända andra. Den går mellan dem som håller fast vid gamla "sanningar" till varje pris, både tro och icke-tro, konservatism och radikalism och dem som intresserat vill lyssna, vågar ompröva och tänka nytt.
När nyanserna träder fram på fotopappret blir bilden mer komplicerad men också mer hel och mångfasetterad. Den visar lite mer och ger oss en större bild av verkligheten.
Kanske också en bild som på något plan är mer sann...
Att göra egna bilder från negativ som jag själv fotograferat var ett av mina stora intressen en gång i tiden, många långa kvällar och nätter gick åt för att få fram de svart-vita bilderna. Fortfarande kan jag känna den speciella lukten av framkallaren och fixet som fyller mörkrummet när jobbet pågår.
En svart-vit bild ska helst ha någon del som är helt svart och någon punkt som är klarvit, då framträder skärpan och djupet. Men det som gör själva bilden är nyanserna av grått. En bild i bara svart och vitt kan vara spännande som ett experiment eller en siluett, men för att se vem och vad bilden föreställer, för att det ska vara en bild som avbildar något av det vi ser omkring oss behövs nyanserna.
När vi växer upp och kommer in i tonåren skapar vi oss en bild eller tolkning av tillvaron som är svart-vit. Kanske behöver vi förenklingarna för att få en känsla av att förstå eller ha kontroll på omgivningen. Enkelheten hjälper oss att orientera oss, hitta något fast och tryggt i omvärlden. Människor och företeelser stoppas in i fack, allt delas upp i svart eller vitt, gott eller ont, bra eller dåligt, smart eller dumt. Kanske minns du, som jag, en tid då det alla svar var hittade och allt kändes klart, då du hade tagit ställning till alla frågor och då tillvaron var genomskinlig och förståelig?
Vi behöver nog den fasen i våra liv, vissa av oss behåller den längre än andra. Men till vuxenblivandet och till att vara student hör att lära sig nyansernas konst. Att kunna nå en djupare och mer sann förståelse av livet och tillvaron. Att se att vi inte lever i en svartvit värld utan snarare i en värld som är full av gråskimrande nyanser och perspektiv. Eller, för att lämna bilden från mörkrummet, en värld av miljoner färgnyanser och ett otal möjliga tolkningar av varje situation och företeelse.
Varje påstående som någon kommer med kan ifrågasättas och varje teori kan motsägas med hjälp andra teorier. Vi lever i en osäker värld där varje människa vi möter har både ljusa och mörka drag inom sig, där olika tro och livsfilosofi blandas och möter varann, där förändringarna går allt snabbare så att gårdagens sanning är dagens dåliga skämt. Och där allt kan tolkas på flera olika sätt.
Skiljelinjerna går inte längre mellan kyrkor, partier eller grupper utan rakt igenom dem. Och de går mellan dem som kan se sin egen uppfattning som en tolkning av flera möjliga och dem som tror sig ha sanningen själva. Det går mellan dem som vill ha dialog och dem som vill omvända andra. Den går mellan dem som håller fast vid gamla "sanningar" till varje pris, både tro och icke-tro, konservatism och radikalism och dem som intresserat vill lyssna, vågar ompröva och tänka nytt.
När nyanserna träder fram på fotopappret blir bilden mer komplicerad men också mer hel och mångfasetterad. Den visar lite mer och ger oss en större bild av verkligheten.
Kanske också en bild som på något plan är mer sann...
torsdag 12 juli 2007
Text 1 - en inlevelseövning
Jag var döv och nästan stum.
Det hände ibland att människor skrek åt mig för att jag skulle höra vad de sa, men det hjälpte inte. Jag såg deras munnar på vid gavel och ihopknipta ögon. Orden är omöjliga att förstå på det viset. Men ibland talade någon sakta, med tydliga munrörelser. Då kunde jag läsa på läpparna och förstå. Det gjorde han, men ordet förstod jag inte riktigt ändå "Effata" sa han.
Men när jag ville svara förstod ingen vad jag menade. Min tunga kunde inte forma orden på rätt sätt. De flesta trodde att jag var dum och talade till mig som ett litet barn, men det var då. Innan jag mötte honom.
Då levde jag, med mina egna tankar och min längtan efter att komma någon nära, en dröm som jag så länge hade försökt tysta och bedöva på alla sätt. Jag trodde ju att det var en omöjlig dröm.
Nästan värre än dövheten var nämligen att ingen ville ha med mig att göra, de trodde att jag var en oren syndare, att dövheten var ett straff från Gud för något jag gjort, jag eller mina föräldrar. En synd som inte kan förlåtas, men vad skulle det vara? Jag har ingen aning även om jag grubblade mycket över det. Varför var just jag döv och nästan stum?
Men sedan hände det, mina släktingar tog mig med till honom, en märklig man vid namn Jesus, en undergörare. Aldrig har någon vågat komma mig så nära som han. Han rörde vid mig, vid mina döva öron och min ofärdiga tunga. Han befriade mig, nu kan jag tala och jag vill alltid tala om honom som gjorde mig fri. Han som visade att synd hade inget med saken att göra, han som öppnade mina sinnen. Jag var döv och nästan stum.
---
Jag tror att det finns en erfarenhet som många har, en mycket frustrerande upplevelse när någon inte vill lyssna när vi talar till dem. Det är något väldigt viktigt som vi vill säga men ändå vill ingen lyssna. Nästan som när pojken i sagan ville varna för vargen men ingen förstod att han menade allvar.
Kanske har vi tystats av andra människors hånfullhet eller likgiltighet. Kanske var någon alltför stressad för att orka lyssna när vi ville berätta. I vissa lägen är det mycket förnedrande och till och med kränkande att inte bli lyssnad till.
Många av oss har också varit med om att såras av andras mer eller mindre genomtänkta ord, tanklöst eller elakt har vi fått höra förolämpningar eller hån.
När detta drabbar ett barn blir resultatet ofta att hon börjar bygga en skyddsmur omkring sig. Ett skydd mot hårda, oförstående ord, ett skydd mot att bli bortstött eller negligerad. Ett skal mot omgivningen som var för hård och grym.
Men problemet med murar och skal är att de fungerar åt båda hållen. Skyddet blev till ett fängelse, muren stängde inte bara ute, utan stängde också in oss själva. Dövheten blev skyddet mot omgivningen men den ledde också till stumheten, vår egen oförmåga att uttrycka vad vi bär inom oss.
Och även om vi inte har varit med om detta så lever vi alla i en högljudd kultur som låter ord och toner, dokusåpor och reklam, nyheter och rysare strömma över oss så att vi blir döva för det verkligt viktiga, de stilla susningarna som kan föra Guds ord till oss.
Här möter vi nu någon som bryter genom detta skal. Någon som vill och kan hjälpa oss till öppenhet, någon som krossar den skyddsmur vi byggt upp med den enda kraften som kan sådant. Kärlekens ömsinthet, med en smekande hand vidrör han oss, öppnar våra sinnen på nytt och går med oss framåt. Hans öppnande kraft och Hans närvaro blir vårt nya skydd inför de vassa sårande orden och den blir till den modskapande kraft som gör att vi vågar uttrycka oss. Visa det vi bär inom oss, säga det vi tycker och göra det vi känner är sant och riktigt.
Så kan Kristus göra oss fria.
Han befriar oss genom förlåtelsen för allt som blev fel eller bristfullt. Den som gör oss fria från grämelse och skulden som håller oss fast i det förflutna och som hindrar oss att leva i nuet. Kristus ger oss syndernas förlåtelse, den som kan hjälpa oss att bli fria från det förgångnas slaveri. Nyckeln som öppnar vägen framåt genom att Gud tar allt det trasiga och misslyckade med in i förlåtelsens och glömskans hav.
Den andra delen av befrielsen som han vill ge oss, är friheten från ensamhet och modlöshet. Frihet från tomhetskänslan i livet då vi vet att vi inte går ensamma livet fram, att Kristus bär oss genom svåra tider och delar de goda tiderna med oss. Jesus säger "jag är med er alla dagar till tidens slut."
Det tredje är hoppet som är friheten från oron inför framtiden. Och budskapet till oss är att det finns en gräns och ett slut på ondska och lidande, detta ska inte råda för alltid. Bomber ska inte alltid falla och människor ska en dag sluta att skada och döda varandra. Framtiden är trots allt ljus och god. ”Efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”.
och allt detta leder till att vi kan leva i nuet, ta vara på våra liv, leva här och nu i engagemang för våra medmänniskor...
Inlevelseövning i berättelsen i Matteus evangelium i bibeln 7:31-37
Det hände ibland att människor skrek åt mig för att jag skulle höra vad de sa, men det hjälpte inte. Jag såg deras munnar på vid gavel och ihopknipta ögon. Orden är omöjliga att förstå på det viset. Men ibland talade någon sakta, med tydliga munrörelser. Då kunde jag läsa på läpparna och förstå. Det gjorde han, men ordet förstod jag inte riktigt ändå "Effata" sa han.
Men när jag ville svara förstod ingen vad jag menade. Min tunga kunde inte forma orden på rätt sätt. De flesta trodde att jag var dum och talade till mig som ett litet barn, men det var då. Innan jag mötte honom.
Då levde jag, med mina egna tankar och min längtan efter att komma någon nära, en dröm som jag så länge hade försökt tysta och bedöva på alla sätt. Jag trodde ju att det var en omöjlig dröm.
Nästan värre än dövheten var nämligen att ingen ville ha med mig att göra, de trodde att jag var en oren syndare, att dövheten var ett straff från Gud för något jag gjort, jag eller mina föräldrar. En synd som inte kan förlåtas, men vad skulle det vara? Jag har ingen aning även om jag grubblade mycket över det. Varför var just jag döv och nästan stum?
Men sedan hände det, mina släktingar tog mig med till honom, en märklig man vid namn Jesus, en undergörare. Aldrig har någon vågat komma mig så nära som han. Han rörde vid mig, vid mina döva öron och min ofärdiga tunga. Han befriade mig, nu kan jag tala och jag vill alltid tala om honom som gjorde mig fri. Han som visade att synd hade inget med saken att göra, han som öppnade mina sinnen. Jag var döv och nästan stum.
---
Jag tror att det finns en erfarenhet som många har, en mycket frustrerande upplevelse när någon inte vill lyssna när vi talar till dem. Det är något väldigt viktigt som vi vill säga men ändå vill ingen lyssna. Nästan som när pojken i sagan ville varna för vargen men ingen förstod att han menade allvar.
Kanske har vi tystats av andra människors hånfullhet eller likgiltighet. Kanske var någon alltför stressad för att orka lyssna när vi ville berätta. I vissa lägen är det mycket förnedrande och till och med kränkande att inte bli lyssnad till.
Många av oss har också varit med om att såras av andras mer eller mindre genomtänkta ord, tanklöst eller elakt har vi fått höra förolämpningar eller hån.
När detta drabbar ett barn blir resultatet ofta att hon börjar bygga en skyddsmur omkring sig. Ett skydd mot hårda, oförstående ord, ett skydd mot att bli bortstött eller negligerad. Ett skal mot omgivningen som var för hård och grym.
Men problemet med murar och skal är att de fungerar åt båda hållen. Skyddet blev till ett fängelse, muren stängde inte bara ute, utan stängde också in oss själva. Dövheten blev skyddet mot omgivningen men den ledde också till stumheten, vår egen oförmåga att uttrycka vad vi bär inom oss.
Och även om vi inte har varit med om detta så lever vi alla i en högljudd kultur som låter ord och toner, dokusåpor och reklam, nyheter och rysare strömma över oss så att vi blir döva för det verkligt viktiga, de stilla susningarna som kan föra Guds ord till oss.
Här möter vi nu någon som bryter genom detta skal. Någon som vill och kan hjälpa oss till öppenhet, någon som krossar den skyddsmur vi byggt upp med den enda kraften som kan sådant. Kärlekens ömsinthet, med en smekande hand vidrör han oss, öppnar våra sinnen på nytt och går med oss framåt. Hans öppnande kraft och Hans närvaro blir vårt nya skydd inför de vassa sårande orden och den blir till den modskapande kraft som gör att vi vågar uttrycka oss. Visa det vi bär inom oss, säga det vi tycker och göra det vi känner är sant och riktigt.
Så kan Kristus göra oss fria.
Han befriar oss genom förlåtelsen för allt som blev fel eller bristfullt. Den som gör oss fria från grämelse och skulden som håller oss fast i det förflutna och som hindrar oss att leva i nuet. Kristus ger oss syndernas förlåtelse, den som kan hjälpa oss att bli fria från det förgångnas slaveri. Nyckeln som öppnar vägen framåt genom att Gud tar allt det trasiga och misslyckade med in i förlåtelsens och glömskans hav.
Den andra delen av befrielsen som han vill ge oss, är friheten från ensamhet och modlöshet. Frihet från tomhetskänslan i livet då vi vet att vi inte går ensamma livet fram, att Kristus bär oss genom svåra tider och delar de goda tiderna med oss. Jesus säger "jag är med er alla dagar till tidens slut."
Det tredje är hoppet som är friheten från oron inför framtiden. Och budskapet till oss är att det finns en gräns och ett slut på ondska och lidande, detta ska inte råda för alltid. Bomber ska inte alltid falla och människor ska en dag sluta att skada och döda varandra. Framtiden är trots allt ljus och god. ”Efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”.
och allt detta leder till att vi kan leva i nuet, ta vara på våra liv, leva här och nu i engagemang för våra medmänniskor...
Inlevelseövning i berättelsen i Matteus evangelium i bibeln 7:31-37
måndag 2 juli 2007
Ny blogg; Min skrivarverkstad
Att skriva är nödvändigt, ja åtmistone att formulera sig och reflektera över det vi är med om. När vi sätter ord på tillvaron och våra upplevelser börjar vi förstå dem.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
