Den gränsöverskridande människan

En lärjunges berättelse:
Gränsöverskridande, ständigt var han så gränsöverskridande! Alltid tog han ett steg till.
När man tänkte: längre än så här kan man bara inte gå. Då tog han nästa steg, gick djupare. Längre ner. De ordningsamma rynkade sina pannor och skakade på huvudet. Renhetsivrarna ryste och ville inte se, de bekväma gömde sig bakom folkmassan och smög sig bort vid första bästa tillfälle.
Ändå fortsatte han framåt, gick vidare, gränsöverskridande.
Men det var inte vilken väg som helst han gick, inte vilka gränser som helst han korsade. Det var kärlekens väg som han gick, han räckte ut handen till den som inte var älskad, den som inte var accepterad, den som ingen såg, den som var föraktad. Hela tiden kom han längre och längre bort från maktens centrum och palatsens bekväma fåtöljer. Hur långt skulle det gå?, undrade vi som gick med honom.
Vi borde ha anat något när vi fick höra berättelserna om hans födelse, stallet, krubban, de fattiga och utstötta herdarna runt honom. Sedan talade han med kvinnor, lyfte fram barnen. Vem skulle ha räknat med dem innan han gjorde det? En dag kallade han en tullindrivare, en föraktad quisling att bli lärjunge och gå med oss, vi tyckte inte om det, en av dem bland oss. Han åt tillsammans med förrädarna och med syndare. Det blev värre och värre.
Vi undrade vart han var på väg, nu borde han väl ändå nöja sig? Men då gav han en äktenskapsbryterska fri. Han rörde vid en man med spetälska. Alla våra regler om vem som var ren eller oren struntade han i, våra indelningar i vilka som var heliga och världsliga ägnade han inte mycket åtanke. Han rörde vid döda människor! Då tog han ett steg till ner i det otänkbara för oss! Gränsöverskridande!

På så många sätt visade han oss att Guds kärlek når längre än vi nånsin hade förstått och vågat tro. Vi hade trott att det fanns så många som inte dög eller var rena nog, så många som var syndare eller dåliga människor, så många som föll utanför Guds barmhärtighet och kärlek. Vi hade nog tvekat hur det var med oss själva också ibland, kunde vi själva passa in, vara älskade? Kunde nån tycka att vi var acceptabla och räknade med, kunde nån behöva oss? Varje dag visade han oss på en kärlek som uthärdar allt, som bär allt, tror och hoppas allt! Guds kärlek som var större än vi kunde fatta, och som var så mycket större än vår egen kärlek. En kärlek som är tålmodig och god! Och vi var inkluderade, vi fick vara med. En gränsöverskridande kärlek!
Vi visste inte då att han skulle visa det ännu tydligare till slut. Kärlekens väg som skulle leda till hans lidande och död. Men han berättade om det för oss, flera gånger så att vi skulle förstå, eller åtminstone ana något av vad som skulle hända. Men vi ville inte höra, inte lyssna. Vi ville inte se. Vi gjorde oss blinda. Det kunde inte få vara sant att han skulle hånas, skymfas, spottas på, pryglas och dödas. Nej det gick inte att fatta. Så vi gick med honom, men utan att se eller förstå. Och nu var vi på väg upp till Jerusalem.

Det var då han satt vid vägkanten, den blinde mannen. En utstött ensam man som bara kunde överleva genom allmosor, en som aldrig skulle kunna leva upp till reglerna och stadgarna. En av de många som alltid satt där bredvid vägen och som ingen längre såg. En osynliggjord, osynlig och blind. Men ändå var det han som öppnade våra ögon!”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” Ropade han, skrek han högt och ljudligt. Hur skulle han annars ha kunnat göra sig hörd i larmet. Tyst, tyst! Sa folket åt honom, stör inte! Och varför säger du så där till honom? Men den blinde mannen ropade ännu högre! ”Davids son, förbarma dig över mig!” Hjälp mej! Jesus stannade till. Och alla med honom. Det blev stilla på vägen ett ögonblick. Mannen ropade igen! Förbarma dig! Då bad Jesus några av de andra att leda fram till blinde till honom. Jesus såg på honom och frågade: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”
En konstig fråga tyckte vi, men innan vi hann tänka mer hände det. Mannen svarade: Herre gör så att jag kan se igen och Jesus svarade enkelt: Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig! Mannens ögon öppnades! Han följde med och prisade Gud! Och alla sjöng Guds lov.

Han som var blind hade sett mycket mer än vi som var seende, han hade förstått vem Jesus var på ett sätt som ingen av oss hade insett ännu. Att Jesus var den som kunde hjälpa till att se hela tillvaron på ett nytt sätt. Att tillvarons grund är den kärlek som är Gud själv. Allt annat kommer att förgå och försvinna in i tiden obevekliga nednötande av allt som finns, kunskapen, profetiornas gåva, tungotalet, skriver Paulus, allt det ska försvinna som sandkorn ur våra händer. Men det finns något som kan bestå vad som än sker. Kärleken som är av Gud. Den kärlek som inte känner några gränser och som inte tvekar att gå ner i det djupaste mörker för att dela det med oss alla. Kärleken som inte försvinner när vi själva är förblindade och inte kan tro och hoppas på egen hand. En gränsöverskridande kärlek!

Den blinde visade att där finns en hjälp, en befrielse som vi aldrig kan skaffa oss själva. Som vi bara kan söka utanför oss själva, öppna oss och ta emot den från den som är själva kärleken. Och en sak till, att den kärlek som är Gud aldrig någonsin tvingar sig på eller tror sig veta bättre. Vad vill du att jag ska göra för dig? frågar Jesus.
Den blinde såg mer än vi, den gåtfulla spegelbilden hindrade honom inte att förstå var ljuset och vägvisaren finns. I sin tro stod han ansikte med ansikte med Jesus, och tron på den som kunde hjälpa honom öppnade hans ögon.
Vägen gick vidare upp mot Jerusalem, där Jesus skulle korsa nya gränser, öppna nya vägar och ge oss insikter som vi aldrig hade kunnat få utan honom. Där skulle han ta nya steg djupare, längre ner.
Som alltid: Gränsöverskridande!

Bland annat inspirerat av Lukasevangeliet 18: 31-43