måndag 18 april 2011

De låsta dörrarna som försvann - en berättelse om påsken

Först var det bara rädsla och förvirring, vi låste dörren noga så att ingen skulle kunna se oss eller göra med oss det som de gjorde med honom.

Det var obegripligt, hur kunde någon människa ens komma på tanken att skada honom, stänga honom inne, plåga, tortera honom. Vi förstod ingenting, och sedan blev det bara värre och värre, vi såg på avstånd hur han bar tvärbjälken genom gatorna medan folket spottade, hånade och skrattade. Vi hörde hammarslagen, hörde skriken och såg honom blöda på korset.

Ingenting var begripligt, vi skakade på huvudet och såg med förvirrade blickar på varann, vad var det som pågick, det här kan väl ändå inte vara sanning, det här kan väl inte bara hända??

Men sedan kom rädslan eller skräcken krypande, om de gör så här med honom, som var så god och full av kärlek vad ska dom då inte göra med oss?

Vi vände oss och smög bort genom folkmassan, gick hastigt genom gränderna och sprang därifrån, in i nästa kvarter och fram genom gatorna tills vi äntligen kom fram till huset, där låg salen på övre våningen som vi hade firat nattvarden i, där kunde vi känna oss trygga, men innan vi vågade gå in såg vi oss oroligt omkring. Kunde någon ha skuggat oss? Var någon efter oss? Var det någon som kände igen oss?

Men snart var vi samlade där, innanför de låsta dörrarna, där vi kände oss säkra och lugna. Och vi var tillsammans.

Men vad skulle vi göra nu, hela livet var som bortkastat, allt det vi hade levt för, hela vårt engagemang, den som gav våra liv sin mening var borta.

Vi såg bara tomhet, och kände den isande skräcken, rädslan som fick oss att stänga in oss, var och en vände sig inåt, snart tystnade samtalen, vi satt tysta, var och en med sina oroliga och skräckfyllda tankar.
Vi började se misstänksamt på varandra. Vem var det som hade förrått honom? Och kunde någon förråda oss allihop, berätta för romarna var vi är så att vi blir uppspikade på kors precis som han? Tankarna och rädslan splittrade oss från varandra, nu var vi inte bara inlåsta i ett rum på övre våningen utan var och en av oss hade stängt in oss i oss själva.
Det var ungefär då som jag började ana vad det var som hade hänt, varför de hade dödat Jesus, när man var tillsammans med honom gick det bara inte att stänga till om sig.
En av de saker som vi alla upplevde med honom var att alla gränser som människor sätter upp mellan sig och andra, att de gränserna plötsligt var totalt oväsentliga, gränserna revs ner hela tiden.

På gott och ont kunde ingen hålla upp garden mot honom, han såg rakt in i hjärtat på ett märkligt sätt. Och det var en kärlek som tinade upp alla rädslor och bröt igenom den kalla distansen.
Men den som hade mycket att dölja eller hade mycket prestige att hålla sig i, den människan blev omskakad och om det gick illa förvandlades hans rädsla till panik och hat mot den som man inte kunde stänga ute, ibland kan kärlek bli så omvälvande, så stark att den lilla rädda pojken eller flickan därinne bara känner att det blir för mycket, och trots att man längtar efter den kärleken med hela sitt jag, slår man bakut och värjer sig med hårda nävar, kanske måste man först bli hel innan man kan ta emot den kärleken.

Men samtidigt var det något som inte stämde med det resonemanget, hur många gånger hade vi inte sett hur han mötte en totalt inkrökt människa och varsamt hjälpte henne att öppna sig för kärleken, hur många gånger hade vi inte sett honom också övervinna det hindret inom så många, rädslans och skammens hinder.
Det måste vara något annat som gjorde att de kunde slå spikar genom själva kärleken, ville de kontrollera och ha makten över den?
Var det detta som var svaret, att inte stå ut med att förlora makten eller kontrollen, så som man ju gör om man ett ögonblick låter kärleken drabba en?

Jag förlorade mig i grubblerier och insåg snart att också det var ett sätt att hålla verkligheten utanför min låsta dörr.

Även om det kunde vara sant så ledde alla mina teorier ingenstans, det blev bara till ett försök att fly från insikten om att detta var slutet.

Att mörkret och ondskan hade segrat, att döden hade fått sista ordet som den ju alltid får. Förtvivlan och ångest, stängde till den sista öppningen som hade funnits kvar och jag såg framför mig ett hål i marken, en grav som väntade på mig, en iskall plats av förlust och tomhet, meningslöshetens och ensamhetens seger, katastrofen kringrände mig och stängde av mig till en total inkrökthet i mig själv och…

Då stod han mitt ibland oss, ”Frid åt er alla”. Han visade sina händer med de avskyvärda spikhålen och det djupa vedervärdiga såret i sidan.
Jag kunde inte tro det, inte fatta att det verkligen var han. Att inte ens den stängda dörr som är döden kunde låsa honom inne.
Att inte ens våldets brutala krafter var starka nog att bryta sönder den kärlek som han ger oss.
Han andades på oss och vi kände hans varma andedräkt i våra ansikten.
Först var det bara rädsla och förvirring, igen. Vad skulle vi tro, vad skulle vi tänka?
Ingenting var begripligt och vi såg på varandra med förvirrade blickar.
Vi såg varandra.
Nu var vi tillbaka, tillsammans.
Och trots att vi inte förstod eller kunde dra upp den minsta teori, kom en helt ny känsla över oss.
Det var en känsla av liv och närhet, som när man kan gå ut den första varma vårdagen utan alla de tunga vinterkläderna, när kängorna och yllemössorna får ligga kvar på hyllan.
Liv och frihet.

Ja, vi blev glada, fylldes av en glädje som ingen av oss hade känt riktigt så starkt någon enda gång under hela livet.
Plötsligt fanns inga lås på dörrarna, inte ens några dörrar fanns.
Hans varma andedräkt var som vårvinden som rufsar om håret och får livsandarna att komma tillbaka.

Och då visste vi, bara genom att vara i hans närhet visste vi att framtiden inte var en grav, inte nu och inte vid livets slut.
Vi visste att framtiden är en öppen dörr in till ett liv som är som ”en grönskande trädgård” där ingen lägre ska lida nöd.
”Då ska flickorna dansa i glädje, ynglingar och gamla fröjdas.
Deras sorg ska jag vända i jubel, jag ska ge dem tröst och glädje efter smärtan.” (Jer 31: 13)