onsdag 18 mars 2009

Kampen mot ondskan

David väljer noga bland stenarna i bäcken, han känner på stenarna som är slipade av åratal av strömmande vatten och sand. Han tar upp fem välformade perfekt runda släta och lena stenar, känner efter att de har rätt tyngd och den vassa kanten som behövs. Han lägger ned dem i ränseln, kontrollerar att slungan är med. Och så går han.
På väg till den ojämna striden med Jätten Goljat, den väldige filistén och kämpen. Nu är David på väg till en avgörande stund i sitt liv, på väg till att ta upp sin kamp med ondskan. Och han går med modet som han har fått av Gud själv.
David har räddat sina får ur lejonens käftar och björnens ramar med kraft och mod som bara Gud själv kunde ge honom. Han tror att han kämpar i Guds namn, och Gud ger segern åt den lille mot den store, åt den unge vackre herdepojken mot den råbarkade muskulöse krigaren. David säger ”alla ska inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger.”

Han tar fram en av stenarna ur sin ränsel, skjuter den med sin slunga, hårt och så välriktat att stenen tränger in i krigarens panna och dödar honom. Segern är vunnen, en liten kan besegra den store, åtminstone med Guds hjälp.

Men något stör mig i berättelsen, och det är tanken på vart det leder sen. Vad kommer efter berättelsen? Jo, mer krig och hämnd som ständigt leder till hämnd igen i en evig cirkel av våld och dödande.
Våldet löser aldrig några problem utan att skapa nya. Det finns en våldets och ondskans cirkel som rör sig fram genom historien och som aldrig tar slut förrän någon vågar sluta. Säga nej, våga förlåta och söka försoning. Inte på ett enkelt och överslätande sätt som om ingenting spelade någon roll, nej, men efter att ha på allvar sett vad som hänt ändå till slut välja att lägga det bakom sig. Försöka nya vägar.

Kampen mot ondskan är denna dags tema. Och frågan är hur ska vi kunna behålla hoppet inför all den ondska vi kan se omkring oss, och hur ska vi bekämpa den?

Jesus tar upp sin kamp mot ondskan i evangeliet för idag. Och om vi lyssnar noga ska vi höra ett helt annat sätt att bemöta ondskan hos honom än med Davids blodiga sten och slunga.

Vi får backa i berättelserna om Jesus för att hitta hans sätt att förbereda sig för sin kamp. Jesus gick ut i öknen för att, han behövde vara ensam, tänka, tala med Gud och koncentrera sig totalt, han behövde hitta sin väg, den helt annorlunda vägen. Ensam, en liten människa i den stora torra öknen, under fasta och bön, med tanken riktad mot Gud, där växte sakta insikten fram om en annan väg.
Inte en väg med mer våld, mer makt och hårdare nypor. Inte större vapen eller längre gående blodshämnd från släkte till släkte i tredje o fjärde led.
Nej! En helt annan väg, kärlekens väg så starkt att ingen nånsin gått den förut.

Nu driver han ut en demon ur en stum man. På den tiden då Jesus levde sitt jordeliv var det vanligt att tänka sig att hela tillvaron var full av andeväsen, änglar och demoner som alltid omvärvde människorna och påverkade dem på många olika sätt. Sådant som vi ser som sjukdomar eller psykiska tillstånd men kanske också andra saker som hindrar en människa från att vara den hon är skapad till att vara.
Det Jesus gör idag är att befria en människa att vara den hon är ämnad att vara. Han löser den stummes tunga och gör det möjligt för honom att tala!

Tänk så många gånger vi kan känna oss tystade eller har hamnat i situationer då vi känner att ingen vill lyssna på vad vi vill eller vet, tänk vad maktlös och förtvivlad man kan känna sig när man ropar ut sin vilja men ingen ändå bryr sig eller hör. Efter några gånger händer det kanske med oss att vi tystnar. Drar oss tillbaka och blir stumma. Vem har då segrat?
Kanske den ondska som fyller upp våra tidningar och nyhetsprogram varje dag. De våldsdåd som ungdomar gör mot varandra, i desperation, kanske för att få uppmärksamhet gör. Miljöns förstöring eller ensamheten i vår stad, ingen ser eller besöker, mobbing och utfrysning, utnyttjande och misshandel. Allt det som tystas ner och pågår för att ingen öppnar sin mun.

Jesus driver ut ondskan med bara sina ord och sin röst. Han väljer att inte använda en annan makt än kärlekens varma ömsinthet som når längre och djupare än all maktutövning och hot. Hans varma röst tränger igenom det hårda skalet av rädsla och inkrökthet i sig själv som mannen lever i. Öppnar honom och väcker hoppet som bor djupt i oss alla, att det finns någon som vill att vi ska leva och tala, någon som riktar sin kärleksfulla uppmärksamhet mot oss, nickar med ett mjukt leende som fyller oss med värme på nytt. Guds finger som pekar ut oss, det är dig jag vill ha, det är dig jag räknar med.

Samtidigt varnar han för att tro att detta är något enkelt, vi får inte lura oss att ondskan är lätt att övervinna eller att segern är klar med det första steget. De nedbrytande krafterna i livet måste varje dag på nytt mötas med godhetens och livets kraft. Hos oss själva och tillsammans med varann. Vårt inre ska fyllas av kärlek och inte stå tomt…
Som Luther brukade tala om den gamla människan i oss som varje dag måste bekämpas och den nya värnas om och få utrymme att utvecklas och leva

Vi vet vilken väg Jesus skulle gå för att ta det avgörande steget i sin kamp mot ondskan. Han skulle själv gå djupt in i lidandets mörker och plåga, han skulle själv vandra den vägen som är att säga nej till våldets och maktens väg. Han skulle gå korsets väg. Och bara så visa oss att ondskan kan besegras. Men aldrig med sten och slunga utan med barmhärtighet och försoning.


(Predikan 3 i Fastan årg 1 Kung Karl kyrka 2009-03-15 inspiration och utgångspunkt: Lukasevangeliet 11:14-26)

tisdag 17 mars 2009

Den gränsöverskridande människan

En lärjunges berättelse:
Gränsöverskridande, ständigt var han så gränsöverskridande! Alltid tog han ett steg till.
När man tänkte: längre än så här kan man bara inte gå. Då tog han nästa steg, gick djupare. Längre ner. De ordningsamma rynkade sina pannor och skakade på huvudet. Renhetsivrarna ryste och ville inte se, de bekväma gömde sig bakom folkmassan och smög sig bort vid första bästa tillfälle.
Ändå fortsatte han framåt, gick vidare, gränsöverskridande.
Men det var inte vilken väg som helst han gick, inte vilka gränser som helst han korsade. Det var kärlekens väg som han gick, han räckte ut handen till den som inte var älskad, den som inte var accepterad, den som ingen såg, den som var föraktad. Hela tiden kom han längre och längre bort från maktens centrum och palatsens bekväma fåtöljer. Hur långt skulle det gå?, undrade vi som gick med honom.
Vi borde ha anat något när vi fick höra berättelserna om hans födelse, stallet, krubban, de fattiga och utstötta herdarna runt honom. Sedan talade han med kvinnor, lyfte fram barnen. Vem skulle ha räknat med dem innan han gjorde det? En dag kallade han en tullindrivare, en föraktad quisling att bli lärjunge och gå med oss, vi tyckte inte om det, en av dem bland oss. Han åt tillsammans med förrädarna och med syndare. Det blev värre och värre.
Vi undrade vart han var på väg, nu borde han väl ändå nöja sig? Men då gav han en äktenskapsbryterska fri. Han rörde vid en man med spetälska. Alla våra regler om vem som var ren eller oren struntade han i, våra indelningar i vilka som var heliga och världsliga ägnade han inte mycket åtanke. Han rörde vid döda människor! Då tog han ett steg till ner i det otänkbara för oss! Gränsöverskridande!

På så många sätt visade han oss att Guds kärlek når längre än vi nånsin hade förstått och vågat tro. Vi hade trott att det fanns så många som inte dög eller var rena nog, så många som var syndare eller dåliga människor, så många som föll utanför Guds barmhärtighet och kärlek. Vi hade nog tvekat hur det var med oss själva också ibland, kunde vi själva passa in, vara älskade? Kunde nån tycka att vi var acceptabla och räknade med, kunde nån behöva oss? Varje dag visade han oss på en kärlek som uthärdar allt, som bär allt, tror och hoppas allt! Guds kärlek som var större än vi kunde fatta, och som var så mycket större än vår egen kärlek. En kärlek som är tålmodig och god! Och vi var inkluderade, vi fick vara med. En gränsöverskridande kärlek!
Vi visste inte då att han skulle visa det ännu tydligare till slut. Kärlekens väg som skulle leda till hans lidande och död. Men han berättade om det för oss, flera gånger så att vi skulle förstå, eller åtminstone ana något av vad som skulle hända. Men vi ville inte höra, inte lyssna. Vi ville inte se. Vi gjorde oss blinda. Det kunde inte få vara sant att han skulle hånas, skymfas, spottas på, pryglas och dödas. Nej det gick inte att fatta. Så vi gick med honom, men utan att se eller förstå. Och nu var vi på väg upp till Jerusalem.

Det var då han satt vid vägkanten, den blinde mannen. En utstött ensam man som bara kunde överleva genom allmosor, en som aldrig skulle kunna leva upp till reglerna och stadgarna. En av de många som alltid satt där bredvid vägen och som ingen längre såg. En osynliggjord, osynlig och blind. Men ändå var det han som öppnade våra ögon!”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” Ropade han, skrek han högt och ljudligt. Hur skulle han annars ha kunnat göra sig hörd i larmet. Tyst, tyst! Sa folket åt honom, stör inte! Och varför säger du så där till honom? Men den blinde mannen ropade ännu högre! ”Davids son, förbarma dig över mig!” Hjälp mej! Jesus stannade till. Och alla med honom. Det blev stilla på vägen ett ögonblick. Mannen ropade igen! Förbarma dig! Då bad Jesus några av de andra att leda fram till blinde till honom. Jesus såg på honom och frågade: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”
En konstig fråga tyckte vi, men innan vi hann tänka mer hände det. Mannen svarade: Herre gör så att jag kan se igen och Jesus svarade enkelt: Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig! Mannens ögon öppnades! Han följde med och prisade Gud! Och alla sjöng Guds lov.

Han som var blind hade sett mycket mer än vi som var seende, han hade förstått vem Jesus var på ett sätt som ingen av oss hade insett ännu. Att Jesus var den som kunde hjälpa till att se hela tillvaron på ett nytt sätt. Att tillvarons grund är den kärlek som är Gud själv. Allt annat kommer att förgå och försvinna in i tiden obevekliga nednötande av allt som finns, kunskapen, profetiornas gåva, tungotalet, skriver Paulus, allt det ska försvinna som sandkorn ur våra händer. Men det finns något som kan bestå vad som än sker. Kärleken som är av Gud. Den kärlek som inte känner några gränser och som inte tvekar att gå ner i det djupaste mörker för att dela det med oss alla. Kärleken som inte försvinner när vi själva är förblindade och inte kan tro och hoppas på egen hand. En gränsöverskridande kärlek!

Den blinde visade att där finns en hjälp, en befrielse som vi aldrig kan skaffa oss själva. Som vi bara kan söka utanför oss själva, öppna oss och ta emot den från den som är själva kärleken. Och en sak till, att den kärlek som är Gud aldrig någonsin tvingar sig på eller tror sig veta bättre. Vad vill du att jag ska göra för dig? frågar Jesus.
Den blinde såg mer än vi, den gåtfulla spegelbilden hindrade honom inte att förstå var ljuset och vägvisaren finns. I sin tro stod han ansikte med ansikte med Jesus, och tron på den som kunde hjälpa honom öppnade hans ögon.
Vägen gick vidare upp mot Jerusalem, där Jesus skulle korsa nya gränser, öppna nya vägar och ge oss insikter som vi aldrig hade kunnat få utan honom. Där skulle han ta nya steg djupare, längre ner.
Som alltid: Gränsöverskridande!

Bland annat inspirerat av Lukasevangeliet 18: 31-43