onsdag 18 mars 2009

Kampen mot ondskan

David väljer noga bland stenarna i bäcken, han känner på stenarna som är slipade av åratal av strömmande vatten och sand. Han tar upp fem välformade perfekt runda släta och lena stenar, känner efter att de har rätt tyngd och den vassa kanten som behövs. Han lägger ned dem i ränseln, kontrollerar att slungan är med. Och så går han.
På väg till den ojämna striden med Jätten Goljat, den väldige filistén och kämpen. Nu är David på väg till en avgörande stund i sitt liv, på väg till att ta upp sin kamp med ondskan. Och han går med modet som han har fått av Gud själv.
David har räddat sina får ur lejonens käftar och björnens ramar med kraft och mod som bara Gud själv kunde ge honom. Han tror att han kämpar i Guds namn, och Gud ger segern åt den lille mot den store, åt den unge vackre herdepojken mot den råbarkade muskulöse krigaren. David säger ”alla ska inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger.”

Han tar fram en av stenarna ur sin ränsel, skjuter den med sin slunga, hårt och så välriktat att stenen tränger in i krigarens panna och dödar honom. Segern är vunnen, en liten kan besegra den store, åtminstone med Guds hjälp.

Men något stör mig i berättelsen, och det är tanken på vart det leder sen. Vad kommer efter berättelsen? Jo, mer krig och hämnd som ständigt leder till hämnd igen i en evig cirkel av våld och dödande.
Våldet löser aldrig några problem utan att skapa nya. Det finns en våldets och ondskans cirkel som rör sig fram genom historien och som aldrig tar slut förrän någon vågar sluta. Säga nej, våga förlåta och söka försoning. Inte på ett enkelt och överslätande sätt som om ingenting spelade någon roll, nej, men efter att ha på allvar sett vad som hänt ändå till slut välja att lägga det bakom sig. Försöka nya vägar.

Kampen mot ondskan är denna dags tema. Och frågan är hur ska vi kunna behålla hoppet inför all den ondska vi kan se omkring oss, och hur ska vi bekämpa den?

Jesus tar upp sin kamp mot ondskan i evangeliet för idag. Och om vi lyssnar noga ska vi höra ett helt annat sätt att bemöta ondskan hos honom än med Davids blodiga sten och slunga.

Vi får backa i berättelserna om Jesus för att hitta hans sätt att förbereda sig för sin kamp. Jesus gick ut i öknen för att, han behövde vara ensam, tänka, tala med Gud och koncentrera sig totalt, han behövde hitta sin väg, den helt annorlunda vägen. Ensam, en liten människa i den stora torra öknen, under fasta och bön, med tanken riktad mot Gud, där växte sakta insikten fram om en annan väg.
Inte en väg med mer våld, mer makt och hårdare nypor. Inte större vapen eller längre gående blodshämnd från släkte till släkte i tredje o fjärde led.
Nej! En helt annan väg, kärlekens väg så starkt att ingen nånsin gått den förut.

Nu driver han ut en demon ur en stum man. På den tiden då Jesus levde sitt jordeliv var det vanligt att tänka sig att hela tillvaron var full av andeväsen, änglar och demoner som alltid omvärvde människorna och påverkade dem på många olika sätt. Sådant som vi ser som sjukdomar eller psykiska tillstånd men kanske också andra saker som hindrar en människa från att vara den hon är skapad till att vara.
Det Jesus gör idag är att befria en människa att vara den hon är ämnad att vara. Han löser den stummes tunga och gör det möjligt för honom att tala!

Tänk så många gånger vi kan känna oss tystade eller har hamnat i situationer då vi känner att ingen vill lyssna på vad vi vill eller vet, tänk vad maktlös och förtvivlad man kan känna sig när man ropar ut sin vilja men ingen ändå bryr sig eller hör. Efter några gånger händer det kanske med oss att vi tystnar. Drar oss tillbaka och blir stumma. Vem har då segrat?
Kanske den ondska som fyller upp våra tidningar och nyhetsprogram varje dag. De våldsdåd som ungdomar gör mot varandra, i desperation, kanske för att få uppmärksamhet gör. Miljöns förstöring eller ensamheten i vår stad, ingen ser eller besöker, mobbing och utfrysning, utnyttjande och misshandel. Allt det som tystas ner och pågår för att ingen öppnar sin mun.

Jesus driver ut ondskan med bara sina ord och sin röst. Han väljer att inte använda en annan makt än kärlekens varma ömsinthet som når längre och djupare än all maktutövning och hot. Hans varma röst tränger igenom det hårda skalet av rädsla och inkrökthet i sig själv som mannen lever i. Öppnar honom och väcker hoppet som bor djupt i oss alla, att det finns någon som vill att vi ska leva och tala, någon som riktar sin kärleksfulla uppmärksamhet mot oss, nickar med ett mjukt leende som fyller oss med värme på nytt. Guds finger som pekar ut oss, det är dig jag vill ha, det är dig jag räknar med.

Samtidigt varnar han för att tro att detta är något enkelt, vi får inte lura oss att ondskan är lätt att övervinna eller att segern är klar med det första steget. De nedbrytande krafterna i livet måste varje dag på nytt mötas med godhetens och livets kraft. Hos oss själva och tillsammans med varann. Vårt inre ska fyllas av kärlek och inte stå tomt…
Som Luther brukade tala om den gamla människan i oss som varje dag måste bekämpas och den nya värnas om och få utrymme att utvecklas och leva

Vi vet vilken väg Jesus skulle gå för att ta det avgörande steget i sin kamp mot ondskan. Han skulle själv gå djupt in i lidandets mörker och plåga, han skulle själv vandra den vägen som är att säga nej till våldets och maktens väg. Han skulle gå korsets väg. Och bara så visa oss att ondskan kan besegras. Men aldrig med sten och slunga utan med barmhärtighet och försoning.


(Predikan 3 i Fastan årg 1 Kung Karl kyrka 2009-03-15 inspiration och utgångspunkt: Lukasevangeliet 11:14-26)

Inga kommentarer: